Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 7 april eröfrade Versailles-truppema bron öfver Seine vid Neuilly.
Däremot blef ett angrepp på de södra fästena den 11 april med glans
tillbakaslaget af general Eudes. Thiers’ trupper ökades dock alltjämt i
antal, allt efter som krigsfångame hunno återvända. Från 35,000 vaxte
hans armé till åtskilligt öfver 100,000 man. Kommunens krigföring
fortsatte däremot i samma planlöshet som den börjat. De bästa elementen
af nationalgardet lågo ute i forten och i de befästa ställningarna utanför
Paris, under versaillames oupphörliga kanonad. De försvarade
hjältemodigt hvarje fotsbredd jord, men lämnades på det hela af den öfversta
ledningen att reda sig på egen hand som de bäst kunde. Under tiden
drefvo de sämre bataljonerna och deras delvis mycket äfventyrar-bemängda
officerare omkring i Paris, rekvirerade hvad de hade lust till från de
många bortflyttade i de rika kvarteren och lefde för resten henans glada
dagar. Det rådde allt från början en tragisk motsättning mellan de
präktiga, tänkande arbetame, som togo saken på allvar och i kampen på lif
och död för sin stads fri- och rättigheter på samma gång lade in hela
sin entusiasm för sin klass’ frigörelse, och de revolutionens roffåglar,
som från alla håll tillströmmade i afsikt att bärga något åt sig själfva ur
den allmänna förvirringen.
Att Cluseret icke var rätte mannen att rädda Paris fick Kommunens
majoritet icke klart för sig förr än i slutet af april. Han fick då vika
platsen för Rossel, som dock icke häller var den vuxen. Däremot hade man
lyckats få efter den oduglige Bergeret en tapper ledare af förpostförsvaret
i polacken Dombrowski, som hört till Garibaldis generalstab under hans
fälttåg mot preussame. Först mot slutet fick Kommunen en värdig
krigsminister i Delescluze. Men han var dödssjuk och ställningen för öfrigt
då redan hopplös.
De nationalgardister, som voro på detta sätt nästan ständigt i elden,
kämpade emellertid med lysande tapperhet och dödsförakt. Flera veckor
igenom höllo de Porte Maillot mot en fruktansvärd beskjutning, oaktadt
det kunde nästan matematiskt uträknas hur många timmar en man hade
att lefva sedan han kommit på denna post, där granater regnade dag
och natt med en förfärande regelbundenhet. Men för hvarje man som
föll trädde en ny frivillig i stället. Kvinnorna visade samma hjältemod
som männen. Många marketenterskor stupade. Lärarinnan Louise Michel
visade sig lika tapper då hon gjorde tjänst vid ambulansen som
uppoffrande och människovänlig då hon vårdade de sjuka på sjukhusen.
Äfven barnen hjälpte till vid förposterna; de buro lifsmedel och
ammunition till sina fäder och bröder bakom barrikaderna. Icke mindre än
600 pojkar blefvo under dessa strider tagna till fånga af
Versailles-truppema, och en mängd stupade eller nedskötos tillsammans med de
vuxna.
Kommunen måste allt ifrån början arbeta med svärdet i ena handen
och murslefven i den andra. Men den förstod sig vida bättre på att
handtera murslefven än svärdet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
