Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig helt solidarisk med Kommunen och påvisar dennas världshistoriska
betydelse.
Rundt om i världen, i Tyskland, England, Belgien, Amerika, höllo
arbetare sorgefester. Det gick som en skälfning genom alla länders
proletariat Ty en arbetarresning sådan som den i Paris hade man ännu
aldrig skådat, och midt i bourgeoisins ursinniga förbannelse öfver
»Kommunens illgärningar» tändes på djupet tankar, som ej kunde dö. Anda
upp till Skandinavien, till Danmark fortplantade sig intrycket: Louis Pio
begynte sin agitation, Holger Drachmann hyllade i verser, brinnande af
ungdomlig frihetsglöd, offren för Versailles* »rättvisa».
Denna var också enastående. Ånnu i augusti hade man ej hunnit
med mer än ca 4,000 förhör. Massan af fångarne, utom något tusental,
som lyckats visa att de häktats totalt af misstag, fördes till fortsatt tortyr
vid hafskusten, där de spärrades in på pontoner eller befästa öar. Ett
par tusen dogo af lidanden och sjukdomar.
Den 8 augusti böljade inför en krigsrätt af officerare från Metz och
Sedan processen mot 16 medlemmar af Kommunen eller
centralkommittén. Allmänna åklagaren bestred Paris’ resning hvarje politisk
karaktär; den var blott en jättesammansväijning af förbrytare, i och för
plundring, mord och mordbrand. Ferré protesterade energiskt mot domstolen
och utvecklade den politiska situation hvarur Kommunen framgått, tills
presidenten och åhörame ursinniga afbröto honom. Men de flesta
inskränkte sig till att för sina personer bestrida anklagelserna, och
några sökte t o. m. rädda sig genom att förneka revolutionen.
Omsider kom dock turen till skomakaren Trinquet, »en Pariser-arbetare af
rätta slaget, lika duglig i sitt arbete, i studier och i striden», skrifver
Lissagaray. Han förklarade: »Mina medborgare sände mig till
Kommunen, och jag har fullgjort mitt uppdrag. Jag var med på barrikaderna
och beklagar blott att jag icke föll där, så hade jag nu sluppit bevittna
det bedröfliga skådespelet att kamrater, som varit med vid arbetet, nu
vägra att taga sin del af ansvaret.»
Domen föll den 2 sept, sedan advokaterna gjort sitt bästa att
be-röfva processen dess politiska karaktär. Ferré och den ömklige Lullier
dömdes till döden, Trinquet till lif stids straffarbete, de flesta andra till
deportation. Metoden var nu gifven för de 26 krigsrätter, som efter
denna hufvudprocess böljade sin verksamhet Rossel dömdes till döden,
Alphonse Humbert — senare ordf. för Paris’ municipalråd och
nationalistisk deputerad — för några tidningsartiklar till lifstids straffarbete,
Maroteau för två artiklar till döden (1), Rochefort och Louise Michel till
deportation. O. s. v. i en ändlös följd.
Den 28 nov. ställdes Ferré, Rossel och en f. d. sergeant Bourgeois
vid tre pålar på Satory-slätten. Ferré visade tillbaka bindeln man ville
sätta för hans ögon, satte sin lorgnett till rätta och såg soldaterna fast
i ansiktet, då de sköto. Under musik defilerade så trupperna förbi liken.
Men Holger Drachmann skref:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
