Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hvem kan undra öfver att
Frankrikes arbetare, med en
revolutionär tradition som sträcker sig
öfver fyra årtionden och hvilkas hjärtan
än i dag klappa högt då de stora
stridsåren nämnas, haft svårt att föra
sin rörelse in på den nya tidens
fredligare banorl I ett land hvars historia
genom öfver hundra år gått i en rad
af mer eller mindre häftiga kriser,
måste den organiska utvecklingens tanke
ha särskildt svårt att slå rot. Också
erbjuder den franska arbetarrörelsen
sedan 1871 en profkarta på alla
möjliga ansatser och hvarandra korsande
tendenser, från »opolitisk» facklig
fredlig moderatism genom alla nyanser af
mer eller mindre opportunistisk eller
revolutionär socialdemokrati och fram
till det likaledes »opolitiska»
anarkistiska härskriet mot allt bestående. Först
på 1890-talet tar rörelsen åter ett
omfång, värdigt Frankrikes ställning som
föregångsland, på samma gång den
allt tydligare kristalliserar ut sig i två
hufvudlinier: den ena som genom att
bygga ut republiken i allt mera
demokratisk riktning söker en öfvergång
till socialistiska reformer samt kräfver
att socialisterna skola tillsammans med
de borgerliga demokraterna taga sin
anpart af makten och ansvaret, den
andra som, ehuru äfven den
parlamentarisk, skarpt afvisar hvarje allians,
hvilken kan öfverskyla klassmotsatserna,
samt vill kvarhålla socialismen på dess
gamla linie som oförsonligt
oppositionsparti mot den borgerliga ordningen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
