Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILE ZOLA.
1840—1902.
Född i Paris, son till en italiensk ingeniör, böljade
som bokhandelsbiträde, använde sin fritid till studier
och skriftställeriförsok, skref 1867 den hemska
psykologiska studien »Thérèse Raquin». Starkt intagen
af tidens firftlighetslära ville han införa det
naturvetenskapliga betraktelsesättet i romanen och byggde
härpå planen till sitt stora lifsarbete »Familjen
Rou-gon—Macquart», som afsåg att gifva ett par
familjers naturhistoria under det andra käjsardömets miljö,
sådan denna framträdde i alla olika samhällslager.
I ett 20-tal volymer upprullar han inför läsaren hela
det franska samhället, från statskuppen till Sedan,
målande med bred och hänsynslös pensel för att
få fram sanningen sådan han ser den. Arbetet slog
igenom först då Zola i »Fällan» skildrade det
för-komna proletariatet och i »Nana» den manslukande
hetären. Men oberörd af skriket på osedlighet, som
småningom måste tystna inför jätteverkets konsekvens,
fullföljde han sin plan och skildrade t. ex. i
»Germinal» grufarbetarnes elände och socialismens
framtidshopp, i »Jord» den franske bonden, afklädd all
idealitet, i »Mästerverket» konstnärslifvets
själffÖrtä-ring, i »I grus och spillror» iransk-tyska kriget o. s, v.,
hvarpå han i »Doktor Pascal» ger en återblick och
utvecklar sin filosofi, som med åren allt starkare
präglats af en idealistisk socialism. I trilogin »Lourdes»
»Rom» och »Paris» ställer han framtidsarbetet för
mänskligheten mot den döende religiösa Öfvertron,
och i sin sista serie » Fruktsamhet >, »Arbete» och
»Sanning» har den forne naturalistiske analytikern
blifvit profetisk förkunnare af socialistiska
framtidssyner. — Hela världen känner hur Zola under
Drey-fus-krisen lämnade sitt arbete för att helt gå upp i
den aktuella kampen för rätten, hur han dömdes,
lefde en tid i England, men sedan kunde som
segrare återvända till Paris och till sina sista dagars arbete.
icke var deras. Tusentals
proletärer lida lika mycket som
fången på Djäfvulsön; låt oss
tänka på dem och lämna åt
bourgeoisin att slita sönder
hvarandra för och mot Dreyfus.
Valen i maj 1898 befäste
och ökade socialisternas
parlamentariska maktställning. De
skilda grupperna mönstrade
tillsammans inemot */* million
röster och fingo åter ett
40-tal platser. Men de hade att
beklaga enstaka kännbara
förluster. Jaurès föll på sin
drey-fusism och Guesde för en
allians af alla borgerliga
partier, hvarjämte mot båda
användes skamligt valtryck på
arbetame från ortens
arbets-gifvare. Emellertid bildades
på nytt en enda socialistisk
grupp i kammaren, och i
samma mån den
nationalistiska stormfloden växte,
ropade särskildt Jaurès allt högre
ut öfver landet på enighet
mellan alla socialister. Han
nådde också att guesdistemas
kongress 1898 i Montluçon
uttalade sig för åtminstone en
gemensam centralstyrelse, vald
af de fem hufvudgrupperna i
proportion till deras röstetal
vid valen.
Emellertid blef kampen
där Dreyfus var fanan allt
ursinnigare. Méline föll
omsider, och den radikala
ministären Brisson inledde
tveksamt en revision af processen,
men stupade för ett bakhåll
af sin egen krigsminister.
Ministären Dupuy följde, hösten
1898, bedyrande sitt republi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
