Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanska sinnelag och i hemlighet
uppmuntrande högerns
statskupps-hjältar. 1899 gick in. Presidenten
Félix Faure dog hastigt. Dérouléde
försökte vid hans begrafning en
militär revolt, men lämnades i
sticket och måste fly. Inför denna
situation kom verkligen en
socialistisk centralkommitté från de fem
grupperna till stånd. Strax därpå
följde attentatet vid Auteuil, där
presidenten Loubet öfverfölls med
käppen af en klerikal sportgrefve. Men
nu funno Paris’ socialistiska
arbetare att fräckheten gick för långt.
De samlades i sådana massor vid
Longchamps, där presidenten ånyo
skulle ut bland den »fina» världen,
att herrar roj alister funno klokast
att inställa alla opinionsyttringar.
De röda eglantinema,
socialistko-karden, hade endast genom att visa
sig lärt de hvita nejlikorna,
nationalistsymbolen, en smula mores.
I juni föll omsider Dupuy.
Ministerkrisen drog ut på längden.
Ställningen var ytterst vansklig.
Dreyfus stod inför den nya
krigsrätten i Rennes. Generalstaben
hotade med statskupp om han frikändes.
Den socialistiska
riksdagsgruppen var en dag samlad. Då
inträder Millerand och meddelar att
Wal-deck-Rousseau åtagit sig att bilda
en ministär och anmodat honom
själf att inträda däri. Ingen af dem,
som yttrade sig om denna
öfver-raskande nyhet, fann något att
prin-cipielt invända däremot. Tvärtom
framhöllo flera af fraktionens
medlemmar att socialisterna måste vara
med i den nya
regeringsmajoriteten, för att denna skulle kunna bli stark nog att taga upp kampen på
allvar mot klerikalema. Till sist talade Vaillant. Icke häller han angrep
Millerand, utan bad honom blott handla som enskild person, på eget
GEORGES CLEMENCEAU.
I84I —
Läkare, men fördes af sin& radikala åsikter
in i politiken, maire i Montmartre efter 4
sept. 1870, deputerad för Paris 1871, sökte
fåfängt medla mellan Paris och Versailles,
stod i nationalförsamlingen som en af
Gam-bettas medhjälpare till republikens
befästande, men skilde sig från honom, när
opportunismen kom till makten; återupptog
då som yttersta vensterns ledare hans gamla
radikala program. I Clémenceaus tidning
»Justice» förvärfvade på 1880 talet en mängd
unga radikaler och socialister, såsom
Pelle-tan och Millerand, sina sporrar, och själf
var han 1 kammaren den fruktade
»minister-dräparen», hvars skarpt logiska talarkonst i
synnerhet ägnades åt klerikalismens
bekämpande. Hans stjärna bleknade genom
Pa-namaskandalen, som gjorde alla gamla ledare
misstänkta, men han framträdde på nytt i
kampanjen för Dreyfus som en bland den
franska journalismens allra främste. Är
numera utom ledare för L’Aurore äfven
medlem af senaten, där han trots sin
antikleri-kalisra försvarat undervisningens frihet mot
fordran på statsmonopol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
