Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
offer. >1 sina hjärtans enfald inbillade de sig att det var viktigare att
understödja de arbetsamma fattiga än att göra några få personer rika
genom maskiner, som gjorde arbetaren ovärdig sin lön... Desse män
voro villiga att gräfva, men spaden var i andras händer; de blygdes icke
att tigga, men det fanns ingen som ville hjälpa dem; de voro afskuma
från sitt lefvebröd, och alla andra yrken voro upptagna; äfven om deras
förvillelser måste beklagas och dömas, så har man ingen rätt att förundra
sig öfver dem.»
Byron ironiserade öfver sina landsmän, som skröto öfver sina
segrar i kriget mot Napoleon, medan nöden härjade hemma i eget land.
»Alla de städer ni eröfrat, alla de härar ni besegrat äro blott ömkliga
svepskäl till själfberöm och stolthet, när edert land är söndradt mot sig
själf och ni måste släppa edra dragoner och bödlar lösa mot egna
landsmän ... Ni kallar dessa människor för en rasande, okunnig och farlig
pöbel (mob), och ni tyckas anse att det enda medlet att lugna ’det
mång-höfdade odjuret’ är att kapa af ett antal af dess öfverflödiga hufvuden.
Men har ni då klart för er hvad ni har att tacka ’mobben’ för? Det är
den som arbetar på edra fält och tjänar i edra hus — som bemannar
edra fartyg och rekryterar er armé — det är den som satt er i stånd
att trotsa hela världen och som därför kan trotsa er tillbaka, då
likgiltighet och nöd drifvit den till förtviflan! Ni kan gärna kalla folket för
pöbel och mobb, men glöm icke att denna pöbel alltför ofta uttrycker
folkets känslor!»
Då Portugal var i nöd under kriget, fortsatte Byron, skyndade
England det beredvilligt till hjälp. Här gäller det svältande landsmän;
tiondelen af den summa, som då gick ur landet, kunde ha gjort
bajonetternas och galgarnas välgärningar öfverflödiga. Han hade nyligen besökt
krigsskådeplatsen i Spanien, han hade varit i några af Turkiets värst
förtryckta provinser, men ingenstädes, icke ens under denna den mest
despotiska af hedniska styrelser hade han sett en så förnedrande uselhet
som sedan han kommit tillbaka till det kristna England!
Och hvilka äro edra läkemedel, tillropade han öfverhusets lorder.
Att åderlåta de nödlidande med militärens lancetter, så att
krampryckningarna må ta ett slut genom döden. »År det icke blod nog på er
strafflag, skall det utgjutas ännu mera, så att det må kunna stiga till
himlen och vittna emot er? Kan ni döma en hel landsdel att spärras
inne i sina egna fängelser? Vill ni resa en galge på hvar backe och
hänga upp människor som fågelskrämmor? År sådant läkemedel för en
utsvulten och förtviflad befolkning?» — Den jury, som skulle döma en
af dessa män skyldig, måste efter Byrons utsago bestå af 12 slaktare.
Men parlamentet tog ingen hänsyn till detta varmt kända och väl
genomtänkta försvar. Straffskärpningen gick igenom, galgarna restes,
rörelsen kväfdes i blod. År 1816, då det rådde en fruktansvärd nöd
öfverallt i landet, blossade Luddismen upp igen, och det kom på flera
ställen till sammanstötningar mellan militären och de hungrande skarorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
