Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot kapitalismens alla maktmedel och som utgångspunkt för en ny
social ordning. Men de engelska fackföreningarna vid denna tid hade icke
någon klar föreställning om hvart de ville hän, därför blef häller icke
den motsägelse klar för dem, som låg i att de dels erkände den fria
konkurrensen, dels fordrade rätt till fri sammanslutning för att —
upp-häfva verkningarna af denna samma fria konkurrens. De hade släppt de
stora socialistiska traditionerna från Owens och chartismens dagar och sökt
ersätta dem med en allt för trångt anlagd själfhjälpsteori. På det hela
hade de tillegnat sig den liberala bourgeoisins samhällsuppfattning och
hade därför ingen riktig känsla af att fackföreningarna, djupare sedt,
redan de peka utöfver den kapitalistiska produktionsformen.
Medan »Juntan» vann sina politiska segrar i London skedde
emellertid en förskjutning af tyngdpunkten inom den engelska
fackföreningsrörelsen till Norden. Här hade Macflonald med öfverlägsen duglighet
organiserat grufarbetame och fick 1863 en kongress i Leeds att fordra af
parlamentet 8-timmars-dag för grufpojkame, i den riktiga förvissningen
att därmed måste följa samma arbetstid äfven för de vuxna. Ett
betecknande drag: kongressmötena öppnades hvarje dag med en bön af den
från chartismens dagar bekante metodistpredikanten Stephens.
Parlamentet sade nej, men en rad strejker och lockouter följde, och antalet
organiserade i facket växte till 200,000. Bomullsarbetame i Lancashire,
pioniä-rema för 10-timmars-dagen 1847, följde snart signalen. På en kongress
1867 satte de 8-timmars-dagen som sitt mål, närmast för kvinnor och
barn. Kampen fördes, som slagordet lydde, »i skydd af kvinnornas
kjolar». De liberala fabrikanterna stretade naturligtvis emot, men 1874 upptogo
fackföreningarna allmänt fordran på 9-timmars-dag för barn och kvinnor bland
de kraf, som de föreläde riksdagskandidatema, och Disraeli gick 1875
så pass till mötes att 56 y2 timmar i veckan stadgades som maximum
för dessa arbetarkategorier inom den ledande storindustrin.
Vissa fackföreningar hade redan förut nått fram dit på strejkens väg.
Så t. ex. maskinarbetame i Sunderland, som 1871 genom en månads
strejk genomdrefvo 9-timmars-dag. I Newcastle stiftades en
»9-timmars-liga», och efter 5 månaders strejk segrade arbetame äfven här; denna
strid är märklig icke minst därför, ätt man anlitade Intemationalen för att
söka hindra import af strejkbiytare från kontinenten. I landets alla stora
maskinfabriker infördes nu 9-timmars-dag, och byggnadsarbetame
lyckades äfven följa efter.
Dessa rörelser växte den gamla »Juntan» i viss mån öfver hufvudet.
Maskinarbetarförbundet hade under Allans ledning allt mer afspärrat sig
mot alla, som icke nådde en viss lön; bland dessa uppstodo då andra
organisationer. Allan dog f. ö. 1874, Odger gick upp i den allmänna
radikala politiken, och Applegarth drog sig tillbaka. Till en tid doldes
dock motsättningarna under den bölja af goda tider, som 1870*talet
medförde, och under den berättigade stoltheten öfver de resultater, som den
gamla ledningen vunnit. Ännu långt in på 1860-talet hade en fackför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
