Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ett riktigt vackert skådespel, och det var alls icke
sorgligt; men just som drottningen reste sig upp och gick fram
åt golfvet, så — ja, Gud allena vete hvad den stora doggen
tänkte på, men som den tjocke slagtaren icke höll fast honom,
tog han ett språng rakt in på teatern och högg drottningen midt
om hennes smala lif, så att det sade »knick, knack!» Det
var alldeles förskräckligt!
Den stackars mannen, som rådde om teatern, blef så
förskräckt och så bedröfvad för sin drottning, ty hon var den
allra vackraste dockan han hade, och nu hade den otäcka
doggen bitit hufvudet af henne. Men då folket sedan
aflägsnade sig, sade främligen, han, som hade kommit med Johannes,
att han nog skulle laga henne igen; och så tog han fram sin
burk och smorde dockan med samma salva, hvarmed han hade
hjelpt den stackars gamla gumman, då hon hade brutit sitt
ben. Dockan hade icke väl blifvit smord, förr än hon genast
blef hel igen; ja, hon kunde nu till och med sjelf röra alla
sina lemmar, så att man alls icke behöfde draga i snöret;
dockan var som en lefvande menniska, så när som på att hon
ej kunde tala. Mannen, som rådde om den lilla dockteatern,
blef så glad och belåten, ty nu behöfde han alls icke sköta
denna docka, utan hon kunde dansa på egen hand. Det var
ingen bland de andra, som kunde det.
Då det sedan blef natt och allt folket i värdshuset hade
gått till sängs, var det någon som suckade så förfärligt tungt
och fortfor dermed så länge, att alla stego upp för att se
efter, hvem det kunde vara. Mannen, som hade uppfört
skådespelet, gick fram till sin lilla teater, ty det var der inne,
som någon suckade. Alla dockorna lågo om hvarandra,
kungen och alla drabanterne, och det var de, som suckade så
ömkligt och stirrade med sina stora ögon af glas, ty de ville så
gerna bli smorda litet liksom drottningen, så att äfven de
skulle kunna röra sig på egen hand. Drottningen föll ned
på sina knän, sträckte sin vackra guldkrona upp i vädret
och bad: Tag den gerna, men smörj min gemål och mitt
hoffolk! Nu kunde den stackars mannen, som rådde om
teatern och alla dockorna, icke låta bli att gråta, ty det gjorde
honom verkligen så ondt om dem; han lofvade genast
reskamraten, att han skulle gifva honom alla de penningar, han
finge för sitt skådespel nästa afton, om han bara ville smörja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
