Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde hvarken sjunga eller tala. Vackra slafvinnor, klädda i
silke och guld, kommo fram och sjöngo för prinsen och hans
kungliga föräldrar; en sjöng vackrare än alla de andra, och
prinsen klappade händerna och log mot henne; då blef den lilla
sjöjungfrun bedröfvad, ty hon visste, att hon sjelf hade sjungit
mycket vackrare, och hon tänkte: Ack, om han bara visste,
att jag, för att få vara hos honom, för all evighet skänkt
bort min röst!
Nu rörde sig slafvinnorna i täcka, sväfvande dansar efter den
härligaste musik; då lyfte den lilla sjöjungfrun sina vackra,
hvita armar, reste sig på tåspetsen, sväfvade fram öfver golfvet
och dansade som ännu ingen hade dansat; vid hvarje rörelse
blef hennes skönhet ännu mera synlig, och hennes ögon talade
djupare till hjertat än slafvinnornas sång.
Alla voro hänryckta deröfver, i synnerhet prinsen, som kallade
henne sitt lilla hittebarn, och hon dansade allt mer och mer,
ehuru det hvar gång hennes fot vidrörde marken kändes, som
om hon trampade på hvassa knifvar. Prinsen sade, att hon
alltid skulle vara hos honom, och hon fick lof att sofva utanför
hans dörr på en sammetskudde.
Han lät sy henne en karldrägt, så att hon skulle kunna
följa honom till häst. De redo genom de doftande skogarna,
der de gröna grenarna slogo henne på axlarna och de små
fåglarna sjöngo bakom de friska löfven. Hon klättrade med
prinsen upp på de höga bergen, och ehuru hennes fina fötter
blödde, så att de andra kunde se det, skrattade hon dock deråt
och följde honom, till dess de sågo molnen segla under deras
fötter, som om de varit en flock fåglar, som drogo till främmande land.
Hemma på prinsens slott gick hon om natten, då de andra
sofvo, ut på den breda marmortrappan, och det svalkade hennes
brännande fötter att stå i det kalla hafsvattnet, och då tänkte
hon på dem der nere i djupet.
En natt kommo hennes systrar arm i arm; de sjöngo så
sorgset, i det de summo på vattnet, och hon vinkade åt dem,
och de kände igen henne och berättade, huru bedröfvade hon
hade gjort dem allesammans. Sedan besökte de henne hvar
natt, och en natt såg hon, långt ute, den gamla farmodern,
som på många år icke hade varit öfver hafsytan, samt
hafskungen med sin krona på hufvudet; de sträckte händerna emot
henne, men vågade sig icke så nära land som systrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
