- Project Runeberg -  Sagor och berättelser / Del 1 /
93

(1877) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Kejsarens nya kläder - 10. Lyckans galoscher

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

händerna ut åt golfvet, som om de tagit upp släpet, och gingo
och höllo händerna i luften; ty de tordes icke låta märka,
att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra
tronhimmeln, och alla menniskor på gatan och i fönstren sade: Gud, hvad
kejsarens nya kläder äro makalösa! Hvilket vackert släp han
har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta
märka, att han ingenting såg; ty då hade han ju icke dugt
för sitt embete eller ock varit mycket dum. Inga af
kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

— Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

— Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern;
och den ene hviskade till den andre, hvad barnet hade sagt.

— Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som
säger; han har ingenting på sig!

— Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket;
och det kröp i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men
han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till
processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och
kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fans.

*



10.

Lyckans galoscher.

1. En början.

I Kjöbenhavn, vid Östergade, i ett af husen icke långt från
Kongens Nytorv, var det stor bjudning; ty en sådan måste man
ha emellanåt, så är det gjordt och så kan man bli bjuden tillbaka.
Den ena hälften af sällskapet satt redan vid spelborden, och
den andra hälften väntade på hvad som skulle blifva af fruns:
»Ja, nu skola vi söka att hitta på något!» Så långt hade man
hunnit, och samtalet gick som det kunde. Bland annat föll
äfven talet på medeltiden; somliga ansågo denna för vida bättre
än vår tid; ja, justitierådet Knap försvarade denna åsigt så
ifrigt, att frun genast höll med honom, och båda ifrade nu mot
Örsteds ord i almanackan om gamla och nya tider, der vårt
tidhvarf i allt väsentligt sättes främst. Justitierådet ansåg
konung Hans’ tid för den skönaste och allra lyckligaste.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free