Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sittande; de körde rätt ut genom stadens port. Nu började
snön att till den grad vräka ned, att den lille gossen icke
kunde se en hand framför sig, medan han for framåt; då släpte
han hastigt tåget för att komma loss ifrån den stora släden;
men det hjelpte icke; hans lilla åkdon hängde fast, och det
gick med vindens fart. Då ropade han helt högt, men ingen
hörde honom, och snön yrde och släden for framåt; emellanåt
gjorde den ett hopp, det var som om han farit öfver diken
och gärdesgårdar. Han var helt förskräckt, han ville läsa sitt
Fader vår, men kunde icke komma i håg annat än
multiplikationstabellen.
Snöflingorna blefvo större och större, slutligen sågo de ut
som stora, hvita höns. Plötsligt sprungo de åt sidan, den
stora släden höll, och den person, som åkte i den, reste sig
upp; pelsen och mössan voro af bara snö; en dam var det,
så högväxt och smärt, så skinande hvit, det var
snödrottningen.
— Vår resa har gått lyckligt, sade hon; men är det att frysa
så der? Kryp in i min björnskinnspels! Och hon satte honom
bredvid sig i släden och slog pelsen omkring honom; det var
som om han sjunkit ned i en snödrifva.
— Fryser du ännu? frågade hon, och så kysste hon honom
på pannan. Hu! det var kallare än is, det trängde ända in
till hans hjerta, som ju ändå till hälften var en isklump; det
var som om han skulle dö; — men bara för ett ögonblick,
sedan gjorde det riktigt godt; han kände icke längre till
kölden rundt omkring.
— Min kälke! Glöm inte min kälke! Den kom han först
i håg, och den blef bunden på ett af de hvita hönsen, och det
flög efter med kälken på ryggen. Snödrottningen kysste Kay
ännu en gång, och nu hade han glömt lilla Gerda och mormor
och dem alla der hemma.
— Nu får du inte flere kyssar, sade hon; ty då kysste jag
ihjäl dig.
Kay betraktade henne; hon var så vacker; ett förståndigare,
fagrare anlete kunde han icke tänka sig; nu såg hon icke ut
att vara af is, såsom då hon satt utanför fönstret och vinkade
åt honom; för hans ögon var hon fullkomlig; han kände sig
alls icke rädd och berättade henne, att han kunde räkna i
hufvudet, till och med bråk, att han kände ländernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
