Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den gamla gumman kunde trolla, men ett elakt troll var hon
icke; hon trollade bara litet för sitt eget nöje, och nu ville
hon gerna behålla lilla Gerda. Derför gick hon ut i
trädgården, sträckte sin kryckkäpp ut mot alla törnrosträden, och
huru vackert de än blommade, sjönko de likväl alla ned i den
svarta jorden, och man kunde icke se, hvar de hade stått.
Gumman fruktade nämligen, att om Gerda finge se rosorna,
skulle hon tänka på sina egna och dervid komma i håg lille
Kay och så springa sin väg.
Nu förde hon Gerda ut i blomsterträdgården. Åh, hvad här
var för en doft och härlighet! Alla upptänkliga blommor, och
det för alla årstider, stodo här i den präktigaste blomstring;
ingen bilderbok kunde vara mera färgskimrande och vacker.
Gerda hoppade af glädje och lekte, till dess solen gick ned bakom
de höga körsbärsträden; då fick hon en präktig säng med röda
sidenkuddar, som voro stoppade med blå violer, och der sof och
drömde hon så vackert som någon drottning på sin bröllopsdag.
Den följande dagen kunde hon åter leka med blommorna i
det varma solskenet — och sålunda gingo många dagar. Gerda
kände hvar enda blomma, men huru många der än funnos,
tyckte hon dock, att det fattades en, men hvilken visste hon
icke. Då sitter hon en dag och ser på den gamla gummans
solhatt med de målade blommorna, och just den vackraste af
dem var en ros. Gumman hade glömt att taga bort den från
hatten, då hon skaffade de andra ned i jorden. Men så är det
att icke ha tankarna med sig.
— Huru! sade Gerda, fins här inga rosor? Och hon sprang
in mellan blomstersängarna, letade och letade, men der funnos
inga; då satte hon sig ned och grät; men hennes heta tårar
föllo just der, hvarest ett törnrosträd hade sjunkit, och då de
varma tårarna fuktade jorden, sköt trädet plötsligt upp, lika
blomstrande som då det sjönk, och Gerda omfamnade det, kysste
rosorna och tänkte på de vackra rosorna der hemma och jemte
dem på lille Kay.
— Ack, hvad jag har blifvit uppehållen! sade den lilla
flickan. Jag skulle ju leta rätt på Kay! — Veten I inte hvar
han är? frågade hon rosorna. Tron I att han är död och borta?
— Död är han inte! sade rosorna. Vi ha ju varit i jorden,
och der äro alla de döda, men Kay var der inte.
— Tack skolen I ha! sade lilla Gerda och gick till de andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
