Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Elfkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bordsgranne kittlade de med grankottar, som de hade med sig i
fickan, och så drogo de af sig sina stöflar för att sitta beqvämt
och gåfvo henne stöflarna att hålla; men fadern, det gamla
dovretrollet, betedde sig på helt annat sätt; han berättade så
vackert om de stolta norska fjällen och om forsar, som störtade
skumhvita ned med ett dån likt tordön och orgelklang; han
berättade om laxen, som hoppade uppför vattenfallen, då Necken
spelade på guldharpa. Han berättade om de lysande
vinternätterna, då slädbjellrorna klingade och ynglingarne ilade med
brinnande bloss fram öfver den blanka isen, som var så
genomskinlig, att de sågo fiskarna bli skrämda under deras fötter.
Ja, han kunde berätta så, att man såg och hörde hvad han
sade; det var som om sågqvarnarna gått, som om gossar och
flickor sjungit visor och dansat hallingdansen. Hejsan! i ett nu
gaf trollgubben den gamla elfjungfrun en smällande morbrorskyss,
det var en kyss med besked, och ändå voro de alls inte slägt.
Nu måste elfflickorna dansa, och det både simpelt och med
stampning, och det klädde dem bra; derefter kom konstdansen
eller som det kallas: »att träda utanför dansen». Besitta,
hvad de kunde sträcka på benen! Man visste icke hvad som
var slut och hvad som var början; man visste icke hvad som
var armar och hvad som var ben; det gick om hvartannat som
sågspån, och så snurrade de rundt omkring, så att helhästen
fick ondt och måste gå från bordet.
— Prrrrr! sade trollgubben; det går friskt undan med
bentyget! Men hvad kunna de mera än dansa, sträcka på benen
och göra hvirfvelvind?
— Det skall du få veta, sade elfkungen, och så kallade han
fram den yngsta af sina döttrar; hon var så smärt och ljus
som månsken; hon var den finaste af alla systrarna; hon tog
en hvit pinne i munnen, och så var hon alldeles försvunnen;
det var hennes konst.
Men trollgubben sade, att den konsten kunde han icke tåla
hos sin hustru, och han trodde icke heller, att hans gossar
tyckte om den.
Den andra kunde gå vid sidan af sig sjelf, som om hon hade
en skugga, och det har trollfolk icke.
Den tredje var af ett helt annat slag; hon hade lärt i
kärrfruns brygghus, och det var hon, som förstod att späcka
alstubbar med lysmaskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
