Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 81. Soppa på en korfsticka - 3. Hvad den andra lilla råttan visste att berätta - 4. Hvad den fjerde lilla råttan, som talade innan den tredje hade talat, visste att berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ingen fick tid att göra någon anmärkning öfver henne och
öfver hennes tal, medan hon talade. Nu skola vi höra.
4. Hvad den fjerde råttan, som talade innan den tredje hade
talat, visste att berätta.
— Jag gick genast till den största staden, sade hon;
namnet erinrar jag mig inte, jag kommer inte bra i håg namn.
Jag kom från jernvägen med konfiskeradt gods upp på
rådstugan, och der sprang jag till fångvaktaren. Han talade om
sina fångar, i synnerhet om en, som hade talat obetänksamma
ord, och om dessa hade det åter blifvit taladt och taladt, läst
och skrifvet. Allt i hop är soppa på en korfsticka, sade han;
men den soppan kan kosta honom hans hufvudknopp. Detta
ingaf mig intresse för fången, sade den lilla råttan, och jag
begagnade tillfället och smög mig in till honom; bakom stängda
dörrar fins alltid ett råtthål. Han såg blek ut, hade ett stort
skägg och stora, glänsande ögon. Lampan osade, men väggarna
voro vana dervid, de blefvo inte svartare. Fången ritade
både bilder och verser, med hvitt på svart; men jag läste
dem inte. Jag tror att han hade tråkigt; jag blef en
välkommen gäst. Han lockade mig med brödsmulor, med
hvisslande och milda ord; han var så glad öfver mig; jag fattade
förtroende för honom, och så blefvo vi vänner. Han delade
vatten och bröd med mig, gaf mig ost och korf; jag lefde
läckert; men mest var det dock, det må jag säga, det goda
bemötandet, som höll mig qvar. Han lät mig springa på sin
hand och arm, ända upp i ärmen; han lät mig krypa in i
sitt skägg och kallade mig sin lilla vän; jag fattade riktig
kärlek för honom; sådant der är allt ömsesidigt. Jag glömde
mitt ärende ute i vida verlden, glömde min korfsticka i en
springa i golfvet, der ligger den ännu. Jag ville stanna der
jag var; om jag ginge bort, hade ju den stackars fången
alls ingen, och det är för litet i denna verlden. Jag
stannade, men han stannade inte. Han talade så sorgset till mig
den sista gången, gaf mig dubbelt så mycket bröd och ostkant
och kysste derefter på fingrarna åt mig; han gick och kom
aldrig mera tillbaka. Jag känner inte hans historia. Soppa
på en korfsticka! sade fångvaktaren, och till honom gick jag;
men honom borde jag inte ha trott; han tog mig väl i sin
hand, men han satte mig i bur, i trampqvarn. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
