Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 82. »Pebersvendens» nattmössa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tröstens ord till dem som ledo, tvättade den lidandes sår och
bragte den hungrige föda, ehuru hennes stränge make
vredgades deröfver. Han erinrade sig sägnen om henne,
huruledes, då hon kom med den fullpackade korgen, hvari funnos
vin och mat, hennes make, som bevakade hennes steg, trädde
fram och i vrede frågade, hvad hon bar der, och hon då i
förskräckelsen svarade: Det är törnrosor, som jag plockat i
trädgården! Han ryckte bort duken, och undret hade skett för den
fromma qvinnan: vinet och brödet, allt i korgen låg
förvandladt till törnrosor.
Sålunda lefde helgonet i tankarna hos gamle Anton, så stod
hon lifs lefvande för hans matta syn, framför hans säng i den
ringa träboden, i det danska landet. Han blottade sitt
hufvud, såg henne in i de milda ögonen, och allt rundt omkring
var glans och rosor, ja, dessa sjelfva bredde ut sig så
doftande; han kände en egen ljuflig äpledoft och såg, att det var
ett blommande äpleträd, som sträckte sig öfver honom; det
var trädet, som han och Molly hade satt som liten kärna.
Och trädet sållade sina doftande blad ned på hans heta
panna och svalkade den; de föllo på hans försmäktande läppar,
och det var som styrkande vin och bröd; de föllo på hans
bröst, och hon kände sig så lätt, så trygg till att slumra.
— Nu sofver jag! hviskade han sakta. Sömnen gör godt;
i morgon är jag rask och riktigt uppe igen. Skönt! Skönt!
Äpleträdet, planteradt i kärlighet, ser jag i härlighet!
Och han sof.
Dagen derpå — det var den tredje dagen som boden hade
varit stängd, och snön yrde icke längre — gick grannen öfver
till gamle Anton, som alls icke visade sig. Han låg utsträckt,
död, med sin gamla nattmössa tryckt mellan händerna. Denna
fick han icke på sig i kistan; han hade ju ännu en, ren och
hvit.
Hvar voro nu de tårar, som han hade gråtit? Hvar voro
de perlorna? I nattmössan stannade de — de äkta gå icke
bort i tvätten — med mössan blefvo de gömda och glömda —
de gamla tankarna, de gamla drömmarna, ja, de stannade qvar
i pebersvendens nattmössa. Önska dig icke denna! Din panna
skulle den göra allt för het, få pulsen att slå starkare,
framkalla drömmar, som om de vore verklighet. Detta fick den
förste, som tog den på sig, pröfva, och det var ändå femtio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
