Sagor och berättelser / Del 2 / 54 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det var hennes och dykungens barn; derför låg hon i en
näckros.

— Der kan hon då inte bli liggande, tänkte storken. I mitt
bo äro vi redan så många; men det faller mig någonting in!
Vikingsfrun har inga barn, ofta har hon önskat sig en
liten, jag får ju skuld för att komma med de små, nu vill jag
då för en gång göra allvar deraf. Jag flyger till vikingsfrun
med barnet; det skall bli en fröjd!

Och storken tog den lilla flickan, flög till stockhuset, slog
med näbben hål på oxblåsrutan, lade barnet vid vikingsfruns
bröst, flög derefter till storkmor och berättade det, och
ungarna hörde på; de voro tillräckligt stora dertill.

Åh, hvad vikingsfrun blef glad.

— Ser du,
prinsessan är
inte död; hon
har skickat
den lilla hit
upp, och nu
har denna
fått plats.

— Det
sade jag ju
från första
stund! sade
storkmor.
Tänk nu
litet på dina
egna! Det
är snart tid
på att resa; det börjar att allt emellanåt kittla mig under
vingarna. Göken och näktergalen ha redan begifvit sig af,
och vaktlarna hör jag tala om att vi snart skola få god
medvind. Våra ungar stå sig nog vid manövern, känner jag
dem rätt.

Åh, hvad vikingsfrun blef glad, då hon om morgonen
vaknade och fann vid sitt bröst det lilla vackra barnet! Hon
kysste och klappade det, men det skrek förskräckligt och
sprattlade med armar och ben; det tycktes alls icke vara
belåtet; slutligen grät det sig i sömn, och som det då låg der,
var det bland det vackraste man någonsin kunde se.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>