Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slå till. Ännu on gång såg hon sig rundt omkring, och paddan
gaf till ett fint, ömkligt qväkande; hon ryckte till dervid och
sprang från sängen fram till fönsterluckan; den slog hon upp.
Solen gick i det samma upp, kastade sina strålar rakt in i
sängen på den stora paddan, och plötsligt var det som om
odjurets breda mun dragit sig tillsammans och blifvit liten och
röd; lemmarna sträckte ut sig i den vackraste form; det var
hennes eget lilla vackra barn som låg der, och ingen ful padda.
— Hvad vill det här säga? sade hon. Har jag drömt en
elak dröm? Det är ju mitt eget vackra alfbarn som ligger der!
Och hon kysste och tryckte det till sitt hjerta, men det ref
och bet omkring sig som en vild kattunge.
Icke den dagen, ej heller den följande kom vikingsherrn,
ehuru han var på vägen; men vinden var emot, den blåste
åt söder för storkarna. Medvind för en är motvind för en
annan.
Efter ett par dagar och nätter blef det klart för
vikingsfrun, huru det stod till med hennes lilla barn: det var ju en
ryslig förtrollning som hvilade öfver det. Om dagen var det
fagert som en ljusalf, men hade on elak, vild natur; om
natten deremot var det en ful padda, stilla och qvidande, med
sorgsna ögon. Här voro två naturer, som vexlade om, både
utan och innan. Detta kom sig deraf, att den lilla flickan,
som storken hade fört dit, om dagen hade sin rätta mors yttre,
men på samma gång sin fars sinnelag; om natten fick hon
deremot slägtskapen med honom synlig i sin kroppsgestalt;
deremot strålade då inom henne moderns sinne och hjerta.
Hvem kunde väl lösa denna genom seidkonst utöfvade makt?
Vikingsfrun kände sig orolig och sorgsen deröfver, och likväl
var hennes hjerta fäst vid den arma varelsen, hvars tillstånd
hon ej trodde sig våga berätta för sin man, då han nu snart
komme hem; ty då skulle han säkert, såsom sed och bruk
var, lägga det stackars barnet ut på allmän väg och låta det
tagas af hvem som ville. Det nändes icke den beskedliga
vikingsfrun; han skulle derför icke få se barnet annat än på
ljusa dagen.
En morgonstund susade storkvingar öfver taket; mer än
hundra storkpar hade der under natten hvilat ut sig efter den
stora manövern; nu flögo de upp för att draga mot söder.
— Alla man färdiga! hette det. Hustru och barn med!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
