Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den sena natten, då sömnens frid hvilade öfver det å
nyo lyckliga huset, fans det en som ännu vakade, och det var
icke storkfar, ehuru han stod på ett ben uppe i boet och sof
skildtvakt; nej, liten Helga vakade, lutade sig ut öfver
altanen och betraktade den klara luften med de stora, lysande
stjernorna, större och renare i glans, än hon hade sett dem i
norden, och likväl de samma. Hon tänkte på vikingsfrun vid
Vildmossen, på fostermoderns milda ögon, på de tårar hon
hade gråtit öfver det arma grodbarnet, som nu stod i glans
och stjernprakt vid Nils vatten i härlig vårluft. Hon tänkte
på kärleken i den hedniska qvinnans bröst, den kärlek hon
hade visat en eländig varelse, som i menniskohamn var ett
elakt djur och i djurets hamn var vämjelig att skåda och
vidröra. Hon såg på de lysande stjernorna och erinrade sig
glansen från den dödes panna, då de flögo öfver skog och
mosse. Det klingade toner i hennes minne, ord, som hon hade
hört uttalas, då de redo bort och hon satt som den besatta,
ord om kärlekens stora upphof, den högsta kärleken, som
omfattade alla slägten.
Ja, hvad var icke gifvet, vunnet, uppnådt! Liten Helga
öfverräknade i tankarna natt och dag hela sin lyckosumma och var i
betraktandet af den lik barnet, som skyndsamt vänder sig från
gifvaren till det gifna, till alla de präktiga gåfvorna; hon
liksom uppgick i den stigande lycksalighet, som kunde komma,
skulle komma; hon var ju genom underverk buren till ständigt
högre glädje och lycka, och häruti förlorade hon sig en dag
så fullständigt, att hon icke mera tänkte på gifvaren. Det
var ungdomsmodets käckhet, som gjorde sitt raska kast;
hennes ögon lyste dervid, men plötsligt rycktes hon derutur
genom ett starkt buller nere på gården under henne. Der
såg hon två väldiga strutsar skyndsamt ila omkring i trånga
kretsar. Aldrig förr hade hon sett detta djur, en så stor fågel,
så klumpig och tung; vingarna sågo ut, som om de varit stäckta,
och fågeln sjelf, som om det gjorts honom något öfvervåld, och
hon frågade hvad som hade skett med den, och för första
gången hörde hon den sägen, som egypterne berätta om
strutsen.
Skön hade hans slägt en gång varit, hans vingar stora
och starka; då sade en afton skogens väldiga fåglar till
honom: Broder, skola vi i morgon, om Gud vill, flyga till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
