Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högt på slottet, sade vinden. Jag snöade in dem, det
värmer, säger man. Ved hade de inte, fäld var skogen,
hvarifrån de skulle hemta den. Det var smällkallt; jag svingade
mig in genom hål och gångar, öfver gafvel och mur för att
hålla mig rask; der inne lågo de till sängs, för köldens skull,
de adliga döttrarna; fadern kröp under skinnbolstern. Intet i
munnen och intet i ugnen, det är herskapslif! Hu-u-ut! Låt
fara! — Men det kunde inte herr Daae.
— Efter vinter kommer vår, sade han; efter nöd komma
goda tider; — men de låta vänta på sig, vänta! — Nu är
gården pantförskrifven, nu är det på sista tiden — och så
kommer guldet! Till påsk!
Jag hörde honom mumla in i spindelns nät: — Du flinka,
lilla väfvare! Du lär mig att hålla ut; rifves din väf sönder,
börjar du på nytt och gör den färdig igen; åter sönder — och
oförtrutet tager du i hop med den igen, på nytt! — På nytt!
Det är det man skall! Och det blir belönadt.
Det var påskdags morgon, klockorna ringde, solen log på
himmeln. I feberhetta hade han vakat, kokat och afkylt,
blandat och distillerat. Jag hörde honom sucka som en förtviflad
själ, jag hörde honom bedja, jag märkte att han höll igen
andan. Lampan hade slocknat, han såg det ej; jag blåste på
de glödande kolen, de lyste honom i hans krithvita ansigte,
det fick ett skimmer af fårg, ögonen klämdes in i de djupa
ögonhålorna — men nu blefvo de större, större — som om
de ville springa sönder.
Se det alkemistiska glaset! Det blänker deri! Det är
glödande, rent och tungt! Han lyfte det med skälfvande hand,
han ropade med skälfvande tunga: Guld! Guld! Han svindlade
dervid, jag kunde ha blåst omkull honom, sade vinden; men
jag blåste endast på de glödande kolen, följde med honom
genom dörren in, der döttrarna lågo och fröso. Hans rock
var betäckt med aska, aska låg i hans skägg och hans
hoptofvade hår. Han rätade ut sig, så lång han var, lyfte upp
sin rika skatt i det sköra glaset: Funnet! Vunnet! — Guld!
ropade han, höjde upp glaset, som blänkte i solens strålar,
— men handen darrade, och det alkemistiska glaset föll på
golfvet och sprang i tusen bitar; brusten var hans välfärds
sista bubbla. Hu-u-ut! Fara hädan! — Och jag for från
guldmakarens gård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
