Sagor och berättelser / Del 2 / 133 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 93. Anna Lisa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han stannat i växten, sade de; men i familjen, här hade han
helt och hållet vuxit in, det hade den fått pengar för. Anna
Lisa var honom alldeles qvitt; hon var nu en stadsfru, hade
det godt och bra och var klädd i hatt, då hon gick ut; men
hon gick aldrig till
dikesgräfvarens; det var så långt från
staden, och inte heller hade hon
någonting der att göra; gossen var
deras, och äta kunde han, sade de;
nytta för födan skulle han göra,
och så fick han se efter Mats
Jönssons röda ko; han kunde ju gå i
vall och taga sig något för.

Hon ammade det grefliga barnet.

Bandhunden på herrgårdens
blekplats sitter i solskenet stolt ofvan på
sin koja och skäller på hvar och en
som går förbi; i regnväder kryper
han in och ligger tort och varmt.
Anna Lisas gosse satt på
dikeskanten i solskenet och täljde på en
tjuderpinne; på våren fick han se tre smultronplantor i blom,
de skulle nog sätta bär, det var hans gladaste tanke, men det
blef inga bär af. Han satt i
regn och rusk, blef våt in
på kroppen, och den skarpa
blåsten torkade sedan
kläderna på honom; kom han
fram till gården, blef han
skuffad och knuffad; han
var stygg och ful, sade pigor
och drängar, det var han
van vid — aldrig älskad!

Huru gick det med Anna
Lisas gosse? Huru skulle det
väl gå med honom? Hans
lott var: aldrig älskad.

Han grät sig i sömn.

Från landbacken kastades han öfver bord, gick till sjös på en
usel skuta, satt vid rodret, medan skepparen söp, smutsig
och ful var han, utfrusen och glupsk; man kunde tro, att
han aldrig fått äta sig mätt, och det hade han icke heller.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>