Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 107. Snögubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Natten var mycket lång, men icke för snögubben; han stod
i sina egna vackra tankar, och de fröso, så att de knakade.
På morgonen voro fönstren till källarvåningen frusna; de buro
de vackraste isblommor någon snögubbe kunde begära, men de
dolde kaminen. Rutorna ville ej tina upp, han kunde icke se
kaminen. Det knakade, det knarrade, det var just ett
vinterväder, som borde förnöja en snögubbe, men han var icke
förnöjd; han kunde och borde ha känt sig så lycklig, men han
var icke lycklig, han hade kaminlängtan.
— Det är en svår sjuka för en snögubbe, sade bandhunden.
Jag har också lidit af den sjukan, men jag har öfverstått den.
Väk! Vak! — Nu få vi väderskifte.
Och det blef väderskifte, det slog om till tö.
Tövädret tog till, snögubben tog af. Han sade ingenting,
han klagade icke, och det är det rätta tecknet.
En morgon störtade han omkull. Någonting, som liknade
en qvastkäpp, stack upp i vädret, der han hade stått; kring
den hade gossarne rest upp honom.
— Nu kan jag förstå hans längtan, sade bandhunden.
Snögubben hade en kakelugnsskrapa i kroppen på sig; det var den,
som rörde sig i honom; nu är det öfverståndet. Väk! Väk!
Och snart var äfven vintera öfverstånden.
— Väk! Väk! gläfste bandhunden; men småflickorna på
gården sjöngo:
»Slå, lilla sippa, dina blyga ögon opp,
häng, pil, din yllevante högt i topp!
Sjung, gök och lärka, våren har
allt kommit re’n i februar!
Jag sjunger med: Kucku! Qvivitt!
Kom, kära sol, kom sådan tidt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
