Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 1. Lille Rudy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på den smala granqvisten utför den forsande strömmen,
hoppar der från klippblock till klippblock, omfladdrad af sitt långa,
snöhvita hår och sin blågröna klädning, hvilken lyser som
vattnet i de djupa schweiziska sjöarna.
— Krossa, hålla fast! Min är makten! säger hon. En vacker
gosse stal man ifrån mig, en gosse, som jag hade kysst, men
inte kysst till döds. Han är åter bland menniskorna, han
vaktar getterna på berget, klättrar uppåt, alltid uppåt, bort från
de andra, icke från mig! Min är han, jag hemtar honom.
Och hon bad svindeln uträtta hennes ärende; sommartiden
var det isjungfrun för qvaft i det gröna, der krusmyntan frodas.
Och svindeln lyfte sig och hukade sig ned; det kom en, det
kom tre; svindeln har många systrar, en hel flock; och
isjungfrun valde den starkaste af de många, som råda inom hus och
utom hus. De sitta på trappbalustraden och på tornstaketet,
de springa som en ekorre utåt fjällkanten, de hoppa utom den
och trampa luft, såsom simmaren trampar vatten, och locka
sina offer ut och ned i afgrunden. Svindeln och isjungfrun,
begge gripa de efter menniskorna, såsom polypen griper efter
allt, som rör sig omkring honom. Svindeln skulle gripa Rudy.
— Ja, grip honom den som kan! sade svindeln; jag förmår
det inte; katten, det gemena kräket, har lärt honom sina
konster. Det der menniskobarnet har för sig en makt, som
stöter mig bort. Jag kan inte nå den lille pojken, då han
hänger på grenen ut öfver afgrunden, och jag skulle vilja
kittla honom under fotsulorna eller ge honom en doppning i
luften. Jag kan inte!
— Vi kunna det, sade isjungfrun; du eller jag; jag, jag!
— Nej, nej! ljöd det till dem, som om det varit bergets
eko af kyrkklockornas klang; men det var sång, det var tal,
det var en sammansmältande kör från andra naturandar, milda,
kärleksfulla och goda, solstrålarnas döttrar. De lägra sig
hvarje afton i ring på bergtinnarna, breda ut sina
rosenfärgade vingar, hvilka, allt efter som solen sjunker, blossa allt
rödare, och de höga Alperna glöda; menniskorna kalla det
»alpglöden»; när solen sedan gått ned, draga de in i
fjälltopparna, i den hvita snön, och sofva der, tills solen går upp;
då komma de åter fram. I synnerhet älska de blommorna,
fjärilarna och menniskorna, och bland dessa hade de i
synnerhet åt sig utvalt lille Rudy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
