Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 7. Örnnästet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver den framspringande klippan och hängde då fritt
sväfvande midt öfver afgrunden; Rudy satt redan der på den
nedersta pinnen. Det var en iskall morgon, dimmorna stego upp
från den svarta klyftan. Rudy satt der ute, som en fluga
sitter på det vippande halmstrået, hvilket en bobyggande fågel
tappat på kanten af den höga fabriksskorstenen; men flugan
kan flyga, om strået lossnar, Rudy kunde endast bryta halsen
af sig.
Vinden susade omkring honom, och nere i afgrunden
brusade det ilande vattnet från den upptinade gletschern,
isjungfruns palats.
Nu satte han stegen i en svängande rörelse, likt spindeln,
som från sin långa, sväfvande tråd vill taga fäste, och då Rudy
fjerde gången vidrörde spetsen af de nedifrån uppstälda
sammanbundna stegarna, fick han tag i dem; de sammanbundos
med säker och kraftig hand, men dinglade dock allt jemt, som
om de hängt på utslitna gångjern.
De fem långa stegarna, som nådde upp till boet och stödde
sig lodrätt mot klippväggen, sågo ut som ett vajande rör;
men nu kom det farligaste; det skulle klättras så, som katten
kan klättra, men Rudy kunde det äfven, katten hade lärt
honom det; han märkte icke svindeln, som trampade luft bakom
honom och sträckte sina polyparmar ut efter honom. Nu stod
han på den öfversta stegpinnen och fann, att han icke ens här
nådde nog högt upp för att se in i boet; endast med
handen kunde han nå upp till det. Han undersökte, huru fast
de nedersta, tjocka, i hvarandra flätade grenarna, som utgjorde
boets nedersta del, sutto, och då han hade fått tag uti en
tjock och orubblig gren, svängde han sig från stegen upp på
grenen och hade nu bröst och hufvud öfver boet. Men här
strömmade emot honom en qväfvande aslukt; ruttnade lam,
gemser och fåglar lågo här sönderslitna. Svindeln, som ej
förmådde vidröra honom, pustade de giftiga dunsterna in i
hans ansigte, för att han skulle bli yr i hufvudet, och nere i
det svarta, gapande djupet, på det ilande vattnet, satt
isjungfrun sjelf med sitt långa, hvitgröna hår och stirrade med
dödsögon som två bösspipor.
— Nu fångar jag dig!
I en vrå af örnnästet såg han örnungen, som ännu icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
