Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 14. Syner i natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på de mörka skogarna och de hvita, sällsamma molnen, nattens
syner, naturkrafternas andar. Bergsbon såg dem genom rutan;
de seglade der nere i skaror framför isjungfrun; hon kom från
sitt gletscherslott; hon satt på den skröpliga farkosten, en
uppryckt gran, gletschervattnet bar henne nedåt strömmen till
den öppna sjön.
— Bröllopsgästerna komma! susade och sjöng det i luft
och vatten.
Syner der ute, syner der inne. Babette drömde en
underlig dröm.
Det förekom henne, som om hon vore gift med Rudy, och
det sedan många år. Han var nu på gemsjagt; men hon
var i sitt hem, och der satt hos henne den unge
engelsmannen med de guldgula polisongerna; hans ögon voro så varma,
hans ord hade en trolldomsmakt, han räckte henne handen, och
hon måste följa honom. De gingo bort från hemmet. Ständigt
nedåt! — Och det förekom Babette, som om en börda låge på
hennes hjerta; den blef allt tyngre; det var en synd mot Rudy,
en synd mot Gud; — plötsligt stod hon öfvergifven, hennes
kläder voro sönderrifna af törnen, hennes hår var grått, hon
såg i smärta uppåt, och på fjällkanten varsnade hon Rudy;
hon sträckte sina armar emot honom, men vågade icke ropa
eller bedja, och det skulle icke heller ha hjelpt, ty snart såg
hon, att det icke var han, utan endast hans jägartröja och hatt,
som hängde på alpstafven, som jägarne sätta upp för att narra
gemserna. Och i gränslös smärta klagade Babette: »Ack,
om jag ändå hade dött på min bröllopsdag, min lyckligaste
dag! Herre, du min Gud, det hade varit en nåd, en lifsens
lycka! Då hade det bästa händt, som kunde hända mig och
Rudy. Ingen känner sin framtid!» Och i gudlös smärta
störtade hon sig ned i den djupa fjällklyftan. Det brast en sträng,
det klingade en sorgton —!
Babette vaknade upp, drömmen var förbi och utplånad, men
hon visste att hon hade drömt någonting förfärligt och drömt
om den unge engelsmannen, som hon på flere månader icke
hade sett, icke tänkt på. Månne han var i Montreux? Skulle
hon få se honom på bröllopet? En liten skugga gled fram
omkring den fina munnen, ögonbrynen rynkade sig, men snart
kommo ett leende och en solglimt i ögat; solen lyste så
vackert utanför, och i morgon var hennes och Rudys bröllop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
