Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 111. Fjäriln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som rosor att skåda, men stodo i dag och föllo af i morgon,
allt efter som vinden blåste; det blef ett för kort äktenskap,
tyckte han. Ärtblomman var den, som mest behagade honom;
hon var röd och hvit, hon var skär och fin, hörde till de
husliga flickorna, som se bra ut och likväl duga till något i
köket. Han skulle just till att fria till henne, men i det
samma fick han se, att det tätt invid hängde en ärtskida med
en vissnad blomma på spetsen.
— Hvem är det? frågade han.
— Det är min syster, sade ärtblomman.
— Åh, så der kommer ni då att se ut längre fram! Detta
skrämde fjäriln, och så flög han.
Kaprifolierna hängde öfver staketet; der var fullt af de
fröknarna, långa i ansigtet och gula till hyn; det slaget tyckte
han icke om. Ja, men hvad tyckte han om? Fråga honom!
Våren gick, sommarn gick, och så var det höst; lika nära
var han. Och blommorna kommo i de vackraste kläder, men
hvad hjelpte det! Här var icke det friska, doftande
ungdomssinnet. Doft är just hvad hjertat behöfver med åren, och af
doft fins det nu icke synnerligt mycket hos georginer och
stockrosor. Så begaf sig fjäriln ned till krusmyntan. — Hon
har då alls ingen blomma, men hon är hel och hållen en
blomma, doftar från rot till topp, har blomdoft i hvart enda
blad. Henne tar jag!
Och så friade han ändtligen.
Men krusmyntan stod stel och stilla, och slutligen sade hon:
— Vänskap, men heller inte mera! Jag är gammal, och ni
är gammal; vi kunna mycket väl lefva för hvarandra, men
gifta oss — nej! Låt oss bara inte göra oss till ett åtlöje
på våra gamla dagar!
Och så fick fjäriln alldeles ingen. Han hade sökt för länge,
och det skall man icke. Fjäriln blef en gammal ungkarl.
Det var sent på hösten med regn och rusk; vinden blåste
kall ned för ryggen på de gamla pilträden, så att det knakade
i dem. Det var icke godt att flyga ute i sommarkläder; då
skulle man få känna på annat; men fjäriln flög ej heller ute;
han hade händelsevis kommit inom fyra väggar, der det var
eld i kakelugnen, ja, riktigt sommarvarmt. Han kunde lefva
här; men att lefva är inte nog, sade han, solsken, frihet och
en liten blomma måste man ha.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
