Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med guld på väggen prålande badrummen; Colosseum var en
ruin; kyrkklockorna ringde, rökelsen doftade, processioner tågade
med ljus och lysande baldakiner genom gatorna. Der var
kyrkheligt, och konsten var hög och helig. I Roma lefde verldens
störste målare, Rafaelle; här lefde tidhvarfvets förste
bildhuggare, Michelangelo. Sjelfve påfven hyllade dem båda,
hedrade dem med besök; konsten var erkänd, hedrad och lönad.
Men inte allt stort och förträffligt är derför sedt och kändt.
Vid en liten, smal gata stod ett gammalt hus; det hade en
gång varit ett tempel. Här bodde en ung konstnär; fattig var
han, okänd var han; ja, han hade nog åtskilliga unga vänner,
äfven konstnärer, unga till sinne, hopp och tanke; de sade
honom, att han var rik på talang och skicklighet, men han
var en narr, som aldrig sjelf kunde tro derpå. Han bröt ju
ständigt sönder hvad han hade format i leran, han blef aldrig
nöjd, fick aldrig någonting färdigt, och det måste man, för att
det skall kunna ses, erkännas och skaffa penningar.
— Du är en drömmare, sade de, och det är din olycka.
Men det kommer sig deraf, att du ännu inte lefvat, inte smakat
lifvet, njutit det i stora, friska drag, såsom det bör njutas.
Just i ungdomen kan och skall man göra det och sig till ett.
Se på den store mästaren Rafaelle, som påfven hedrar och
verlden beundrar! Han tager för sig af både vinet och brödet.
— Han äter upp bagarhustrun med, den vackra Fornarina,
sade Angelo, en af de muntraste, unga vännerne.
Ja, alla sade de så mycket, allt efter sin ungdom och sitt
förstånd. De ville ha den unge konstnären med sig på
förlustelser, på vilda upptåg, galna kunde de också kallas; och
dertill kände han också för ett och annat ögonblick lust; hans
blod var varmt, fantasien liflig; han kunde stämma in i det
muntra talet, skratta högt med de andra; men det, som de
kallade »Rafaelles muntra lif», försvann dock för honom likt
morgondimman, då han såg den gudomsglans, som lyste ut från
den store mästarens taflor; och stod han i Vatikanen framför
skönhetsgestalterna, som mästare för årtusenden tillbaka hade
format af marmorblocket, så svälde hans bröst, kände han inom
sig någonting så högt, så heligt, upplyftande, stort och godt,
och han önskade att kunna skapa, ur marmorblocket mejsla ut
dylika gestalter. Han ville gifva en bild af det, som från hans
hjerta svingade sig upp mot det oändliga; men huru och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
