Sagor och berättelser / Del 2 / 343 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 114. Lyktgubbarne äro i sta’n, sade kärrfrun

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men nu satte de sig hvardera grensle öfver den vilda jagtens
hundar, togo upp i knäet de unga lyktgubbarne, som skulle
in att förleda och förvilla menniskorna — hutsch, voro de
borta! Allt det der hände i går natt. Nu äro lyktgubbarne
i sta’n, nu ha de börjat, men huru och på hvad sätt, ja, säg
mig det! Jag har en vädertråd genom min stortå, den säger
mig alltid något.

— Det der är ju en hel saga! sade mannen.

— Ja, det är då bara början till en, sade gumman. Kan
ni berätta mig, huru lyktgubbarne nu tumla om och bete sig,
i hvilka gestalter de ha trädt upp för att få menniskorna på
orätta vägar?

— Jag tror nog, sade mannen, att det skulle kunna skrifvas
en hel roman om lyktgubbarne, hela tolf delar, en om hvarje
lyktgubbe, eller, kanske
ännu bättre, en hel
folkkomedi.

— Den skulle ni skrifva,
sade gumman, eller hellre
låta bli.

— Ja, det är makligare
och behagligare, sade
mannen; på det sättet slipper
man att tjudras i tidningen,
och det är ofta lika svårt
som för en lyktgubbe att
ligga i ruttet trä, lysa och
inte våga att knysta.

Lyktgubben kan antaga alla skepnader.

— För mig är det sak samma, sade gumman; men låt
hellre de andra skrifva, de som kunna och de som inte kunna.
Jag ger från min tunna en gammal tapp, den öppnar skåpet
med poesi på flaskor; derifrån kunna de få hvad som fattas
dem; men ni, min gode man, synes mig nu ha bläckat edra
fingrar tillräckligt och borde ha kommit till nog ålder och
stadga för att inte hvart år springa efter sagor, då här är
vida vigtigare saker att göra. Ni har väl ändå förstått, hvad
som är å färde?

— Lyktgubbarne äro i sta’n! sade mannen. Jag har hört
det, jag har förstått det; men hvad vill ni att jag skall göra?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>