Sagor och berättelser / Del 2 / 351 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 116. Silfverslanten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i lådan bland de andra mynten. Om det sedan blef vunnet
på lottsedeln, vet jag inte; men det vet jag, att redan den
följande dagen var jag känd som en falsk slant, lagd å sido
och utsänd för att bedraga och alltid bedraga. Det är nu
outhärdligt, då man har en reel
karakter, och det kan jag inte neka
att jag har.

I år och dag gick jag sålunda
från hand till hand, från hus till
hus, alltid utskäld, alltid illa sedd;
ingen trodde mig, och jag trodde
inte mig sjelf, inte verlden; det
var en svår tid.

Då kom en dag en resande; på
honom blef jag naturligtvis narrad,
och han var godtrogen nog att
taga mig för gångbart mynt; men
nu skulle han gifva ut mig, och
då hörde jag åter ropen: »Duger
inte! Falsk!»

Barnet log åt mig, kysste mig

— Jag har fått honom för äkta, sade mannen och såg nu
riktigt noga på mig; då log hela hans ansigte; det plägade
annars aldrig något ansigte göra,
då det såg noga på mig. Nej,
hvad är då det? sade han. Det
är ju ett af vårt eget lands mynt,
en god, ärlig slant hemifrån, som
man slagit hål uti och kallar falsk.
Det var ganska lustigt det! Dig
skall jag då bevara och taga hem
med mig.

— Det spratt till i mig af
glädje; jag blef kallad en god,
ärlig slant, och hem skulle jag,
der alla och en hvar skulle känna
mig och veta, att jag var af godt
silfver och med äkta prägel. Jag skulle gerna ha gnistrat af
glädje; men det ligger nu inte i min natur att gnistra; det
kan stål, men inte silfver.

Hem skulle jag.

— Jag blef insvept i fint, hvitt papper, för att inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>