Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 117. Bispen på Börglum och hans frände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du Börglums bisp, jag får nog makt med dig! Under
påfvens kappa kan lagen inte nå dig, men Jens Glob skall nå dig!
Så skrifver han ett bref till sin svåger, herr Oluf Hase i
Salling, och uppfordrar honom att julaftonen komma till
ottesången i Hvidbergs kyrka; der borta skall bispen läsa mässan;
derför reser han från Börglum till Thyland, det känner och
vet Jens Glob.
Äng och mosse ligga höljda af is och snö, de bära både häst
och ryttare, hela tåget, bispen med klerker och svenner. De
rida den kortaste vägen mellan de spröda rören, der vinden
sorgligt susar.
Blås i din messingstrumpet, du räfskinnsklädde spelman!
Det låter bra i den klara luften. Så rida de öfver hed och
mosse, Fata Morganas ängshage under den varma
sommardagen, söder ut; de ämna sig till Hvidbergs kyrka.
Vinden blåser starkare i sin trumpet, den blåser upp en
storm, ett herrens väder; det växer i våldsam styrka. Till
herrens hus i det herrens vädret går det framåt. Herrens
hus står fast, men det herrens vädret far fram öfver fält och
mosse, öfver fjord och haf. Börglums bisp hinner fram till
kyrkan, det mäktar väl knappast herr Oluf Hase, huru skarpt
han än rider. Han kommer med sina män på andra sidan
fjorden Jens Glob till hjelp; bispen skall nu stämmas för den
högstes domstol.
Guds hus är domsalen, altaret dombordet; ljusen äro redan
tända i de tunga messingsstakarna. Stormen läser upp
anklagelse och dom. Det susar i luften, öfver mosse och hed,
öfver de rullande vattnen. Ingen färja sätter öfver fjorden i
ett sådant herrens väder.
Oluf Hase står vid Ottesund; der afskedar han sina män,
skänker dem häst och harnesk, ger dem orlof att draga hem
och helsning till sin hustru; ensam vill han våga sitt lif i det
brusande vattnet; men de skola vitna för honom, att det icke
är hans skuld, att Jens Glob står utan undsättning i
Hvidbergs kyrka. De trofasta svennerne öfvergifva honom icke, de
följa honom ut i det djupa vattnet. De tio spolas bort; Oluf
Hase sjelf och två af hans småsvenner nå den andra
stranden; ännu ha de fyra mil att rida.
Det är öfver midnatt, det är julnatt. Stormen har lagt
sig; kyrkan är upplyst; det strålande skenet lyser genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
