Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 123. De små gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
123.
De små gröna.
I fönstret stod ett rosenträd; nyss var det ungdomsfriskt,
nu såg det sjukligt ut; det led af något.
Det hade fått inqvartering, som åt upp det, för öfrigt en
mycket honnett inqvartering i grön uniform.
Jag talade med en af de inqvarterade; han var bara tre
dagar gammal och redan
farfarsfar. Vet du hvad han
sade? Sant var hvad han
sade; han talade om sig
sjelf och hela inqvarteringen.
— Vi äro det
märkvärdigaste regemente bland
jordens skapade varelser.
Under den varma tiden föda
vi lefvande ungar; vädret
är ju då godt; vi förlofva
oss genast och hålla bröllop.
Mot den kalla tiden lägga
vi ägg; de små ligga varmt.
Det visaste djuret, myran,
vi hysa mycken aktning för
henne, studerar oss, värderar
oss. Hon äter inte upp oss
strax, hon tager våra ägg,
lägger dem i sin och
familjens gemensamma stack i
nedersta våningen, lägger oss
med insigt och numrerade, sida vid sida, hvarf på hvarf, så att
hvar dag en ny kan springa ut ur ägget; så sätta de oss i stall,
klämma oss öfver bakbenen och mjölka oss, så att vi dö; det
är mycket behagligt. Hos dem ha vi det täckaste namn: »söta
lilla mjölkko». Alla djur med myrförstånd kalla oss så, endast
menniskorna — det är sårande för oss, man kan mista sin sötma
för det, kan ni inte skrifva deremot, kan ni inte visa dem
till rätta, de der menniskorna? — de se så dumt på oss, se med
sura ögon, derför att vi äta upp ett törnrosblad, medan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
