Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 132. Gufars bilderbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slägtskap! Det skall jag komma i håg och det skall jag
hämnas. Nu lyser jag förbannelse!
— Vi lysa välsignelse, sjöngo ljusbarnen. Banken skall
höja sig, vi skola skydda den. Det sanna, det goda och det
sköna skola bygga och bo der.
— Slidder sladder! sade Nordostvinden.
— Se, om allt detta kunde nu inte lyktorna berätta, sade
gufar, men det kan jag, och det är af stor vigt för Kjöbenhavns
lif och lefverne.
*
— Nu vända vi om bladet, sade gufar.
— Åratal ha gått, sandbanken har lyft sig; en sjöfågel har
satt sig på den största stenen, som sköt upp ur vattnet. Du
kan se den på taflan. År och år ha gått. Hafvet kastade
upp död fisk på sanden, den sega hafstången sköt fram,
vissnade, ruttnade, gödde; det kom flere slags gräs och örter,
banken blef en grön holme. Vikingarne gingo i land. Det
var holmgång till kamp på lif och död och god ankargrund
vid holmen utanför Själland.
Den första tranlampan brann, jag tror att de stekte fisk
öfver den, och fisk fans här nog af. Sillen gick i stora stim
genom sundet, det var svårt att föra båten fram öfver dem,
det blänkte i vattnet, som om det varit kornblixt der nere,
det lyste i djupet som norrsken, sundet hade rikedom af fisk,
derför bygdes det hus på Själlands kust; väggarna voro af
ektimmer och taket af bark, der fans träd nog till det
behofvet. Fartyg lupo in i hamnen; tranlyktan hängde i det
gungande tågverket; Nordostvinden blåste och sjöng: Hu-u-ut!
Lyste på holmen en lykta, så var det en tjuflykta: smuglare
och tjufvar idkade sitt yrke på Tyvsö (Tjufön).
— Jag tror nog det växer, allt det onda jag ville, sade
Nordostvinden. Snart kommer trädet, som jag kan skaka ned
frukter af.
— Och här står trädet, sade gufar. Ser du galgen på
Tyvsö! Der hänga i jernkedjor röfvare och mördare, precis
som de då hängde. Vinden blåste så, att de långa benranglen
skallrade, men månen sken mycket förnöjdt ned på dem,
liksom den nu skiner på en skogsbal. Äfven solen sken förnöjdt
ned, frätte sönder de dinglande benranglen, och från
solstrålarna sjöngo ljusbarnen: Vi veta det, vi veta det! Här skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0448.html
