Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 135. Hvem var den lyckligaste?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram på scenen, flög bukett på bukett som ett blomsterregn
för hennes fötter. Der föll buketten, hvari den vackra rosen
satt som ädelsten; hon kände hela sin outsägliga lycka, den
ära och glans, som hon sväfvade in i; och då hon vidrörde
golfvet, dansade hon med, hon hoppade, for fram öfver
tiljorna, afbruten från sin stjelk, då hon föll. Hon kom icke
i den hyllades händer, hon rullade bakom kulissen, der en
maskinist tog upp henne och såg, huru vacker hon var, huru
full af doft hon var, men stjelk fans det icke på henne. Så
stoppade han henne i sin ficka, och då han på qvällen kom
hem, fick hon plats i ett bränvinsglas och låg der på
vattnet hela natten. Tidigt på morgonen sattes hon framför
mormor, som gammal och kraftlös satt i länstolen. Hon såg
på den afbrutna, vackra rosen och gladde sig åt henne och
hennes doft.
— Ja, du kom inte på den rika, fina frökens bord, utan
till den fattiga gamla gumman; men här är du som ett helt
törnrosträd; hvad du är vacker!
Och hon såg med ett barns glädje på blomman, tänkte visst
också på sin egen länge sedan svunna friska ungdomstid.
— Det var hål på rutan, sade vinden, jag kom lätt dit in,
såg den gamla gummans ungdomsstrålande ögon och den
afbrutna vackra rosen i bränvinsglaset. Den lyckligaste af alla!
Jag vet det! Jag kan berätta det!
Hvarje ros på trädet i trädgården hade sin historia. Hvarje
ros trodde och tänkte sig vara den lyckligaste, och tron gör
salig. Den sista rosen var dock den allra lyckligaste,
menade hon.
— Jag öfverlefde dem alla! Jag är den sista, den endaste,
mammas käraste barn!
— Och jag är mor åt dig! sade rosenhäcken.
— Jag är det! sade solskenet.
— Och jag! sade väder och vind.
— Hvar och en har del i dig, sade vinden. Och hvar och
en skall få del af dig! Och så strödde vinden hennes blad
ut öfver häcken, der daggdropparna lågo, der solen sken. —
Äfven jag fick min del, sade vinden. Jag fick alla rosornas
historia, som jag skall berätta ut i den vida verlden. Säg
mig nu, hvem var den lyckligaste bland dem alla? Ja, det får
du säga, jag har sagt nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
