Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja dit, åt det hållet såg dryaden hvarje afton, hvarje natt.
Hon såg det strålande töcknet vid horisonten; hon saknade det
under den klara, månljusa natten; hon saknade de seglande
skyarna, som visade henne bilder från stad och historia.
Barnet griper efter sin bilderbok, dryaden grep efter
skyverlden, hennes minnesbok.
Den sommarvarma, molnfria himmeln var för henne ett
oskrifvet blad, och nu i flere dagar hade hon blott sett ett sådant.
Det var den varma sommartiden, med solheta dagar utan
en vindfläkt; hvarje blad, hvarje blomma låg som i en dvala,
och menniskorna med.
Då höjde sig moln, och det från det hållet, der under
natten det strålande töcknet förkunnade: Här är Paris.
Molnen höjde sig, formade sig som ett helt bergland, sköto
fram genom luften, ut öfver hela landskapet, så långt dryaden
kunde se.
Molnen lågo som svartblåa, väldiga klippblock lager på lager
högt upp i luften. Blixtarna foro ut; »äfven de äro herren
Guds tjenare», hade den gamle presten sagt. Och det kom en
blåaktig, bländande blixt, en ljusglimt, som om det varit solen
sjelf, som sprängde klippblocken; blixten slog ned och
splittrade till roten den gamla, väldiga eken; dess krona skilde sig
åt, stammen skilde sig åt, klufven nedföll den, som om den
bredde ut sig för att omfamna ljusets sändebud.
Inga malmkanoner kunna så dåna genom luft och öfver land
vid ett kungabarns födelse som tordönet här vid den gamla
ekens bortgång. Regnet strömmade ned, en uppfriskande vind
fläktade, ovädret var förbi, det blef så söndagshögtidligt. Byns
invånare samlade sig omkring den fallna gamla eken; den
gamle presten talade till hennes ära, en målare afritade sjelfva
trädet till varaktigt minne.
— Allt far hädan, sade dryaden, far hädan som molnet och
kommer aldrig åter!
Den gamle presten kom icke mera hit; skoltaket hade
ramlat, lärostolen var borta. Barnen, de kommo icke heller hit,
men hösten kom hit, vintera kom hit, men äfven våren, och
under hela denna skiftande tid såg dryaden bort åt det hållet,
der hvarje afton och natt, fjerran vid horisonten, Paris lyste
som ett strålande töcken. Ut derifrån flög lokomotiv vid
lokomotiv, det ena bantåget bredvid det andra, efter det andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
