Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon hade en gång sväljt en fiskkrok och sam ännu tålig
omkring med den i halsen.
— Referent, sade hon, det är, fiskligt, begripligt taladt, ett
slags bläckfisk bland menniskorna.
— Så talade fiskarna på sitt sätt. Men midt i den
konstgjorda, vattenbärande grottan ljödo hammarslag och sång af
arbetsfolket; de måste taga natten till hjelp, för att allt snart
skulle bli färdigt. De sjöngo i dryadens sommarnattsdröm;
sjelf stod hon här inne för att åter llyga och försvinna.
— Der äro guldfiskarna! sade hon och nickade åt dem. Så
fick jag ändå se er! Ja, jag känner er! Jag har känt er länge.
Svalan har i vår hembygd berättat mig om er. Hvad I ären
vackra, lysande, täcka! Jag kunde kyssa er hvar och en! Jag
känner också de andra. Der är visst den feta rudan, der den
läckra braxen och här de gamla mosslupna karparna. Jag
känner er. I kännen inte mig.
Fiskarna glodde, förstodo icke ett enda ord; de sågo ut i
det gryende dagsljuset.
Dryaden var icke mera der, hon stod i det fria, der
verlds-»underblomman» spred sin doft från de olika länderna, från
rågbrödslandet, klippfiskkusten, rysslädrets rike,
eau-de-colognens flodstrand och rosenoljans österland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
