Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 137. Hönsgretas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället och den gamla tiden; han hade lärdomen ur böcker;
det låg så mycket uppskrifvet i hans bordslåda. Han hade
stor kunskap om de gamla tiderna; den äldsta kråkan visste
dock kanske mera och skrek derom på sitt språk, men det
var kråkspråk; det förstod klockaren icke, huru klok han än var.
Kärret kunde efter en varm sommardag dunsta, så att det
låg liksom en hel sjö utanför de gamla träden, der råkor,
kråkor och kajor flögo; sålunda hade här sett ut, då riddar
Grubbe lefde här och den gamla gården stod med röda, tjocka
murar. Hundkedjan nådde då ända förbi porten; genom
tornet kom man in i den stenlagda gången till rummen; fönstren
voro smala och rutorna små, till och med i den stora salen,
der dansen gick, men på den siste Grubbes tid hade det icke
dansats i mannaminne, och likväl låg der ännu en gammal
puka, som tjenat vid musiken. Här stod ett konstfullt utskuret
skåp; deruti förvarades sällsynta blomsterlökar, ty fru Grubbe
älskade trädgårdsodling och uppdrog träd och växter; hennes
herre och man red hellre ut att skjuta vargar och vildsvin,
och alltid följde honom till vägs hans lilla dotter Marie. Vid
en ålder af fem år satt hon stolt på sin häst och såg med
stora, svarta ögon käckt omkring sig. Det var hennes lust att
med piskan slå omkring bland jagthundarna; fadern såg nu
hellre, att hon slog omkring bland bondpojkarne, som kommo
för att se på herskapet.
Bonden i jordkojan, tätt invid gården, hade en son, Sören,
af samma ålder som den lilla högadliga jungfrun; han förstod
att klättra och måste alltid upp att taga ned fågelbon åt henne;
fåglarna skreko allt hvad de kunde, och en af de största högg
honom midt öfver ögat, så att blodet strömmade ut; man
trodde att ögat gått förloradt, men det hade dock icke lidit
någon skada. Marie Grubbe kallade honom sin Sören; det
var en stor ynnest, och den kom fadern, stackars Jon, till
godo. Han hade en dag begått någon förseelse, skulle straffas,
rida på trähästen. Den stod på gården med fyra stolpar till
ben och ett enda smalt bräde till rygg; den skulle Jon rida
grensle på och få några tunga tegelstenar kring benen för att
icke sitta allt för lätt. Han grinade rysligt illa, Sören grät
och bönföll hos den lilla Marie; strax befalde hon, att Sörens
fader skulle ned, och då man icke lydde henne, stampade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
