Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 137. Hönsgretas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans tid och dess menniskor, berättar i sina bref om Marie
Grubbe, huru och hvar i verlden han mötte henne; det är
nog värdt att höra, derför glömma vi alldeles icke Hönsgreta;
hon sitter glad och godt i det ståtliga hönshuset.
Fartyget seglade bort med Marie Grubbe; der var det vi
släpte tråden.
Det gick år och det gick år.
Pesten grasserade i Kjöbenhavn, det var år 1711.
Drottningen af Danmark begaf sig till sin tyska hembygd, kungen
lemnade rikets hufvudstad, hvar och en, som kunde, skyndade
sig bort; studenterne, till och med om de hade fri bostad och
kost med, gåfvo sig af från staden. En af dem, den siste,
som ännu stannat qvar på det så kallade »Borchs collegium»,
tätt invid Regentsen, drog nu också sina färde. Det var kl.
2 på morgonen; han kom med sin ränsel, som mera var fyld
med böcker och skrifna saker än just med klädespersedlar.
En fuktig, tjock dimma låg öfver staden; icke en enda
menniska var att se på hela gatan, der han gick; rundt omkring
på dörrar och portar voro kors skrifna; der inne var farsoten
eller hade menniskorna dött ut. Icke heller var något folk
att se på den bredare, krokiga Kjödmangergade, såsom gatan
kallades från Rundetårn nedåt kungens slott. Nu skramlade
en stor rustvagn förbi; kusken svängde med piskan, hästarna
foro i galopp, vagnen var fyld med döda. Den unge
studenten höll handen för ansigtet och luktade på en stark spiritus,
som han hade på en svamp i en messingsdosa. Från ett
krog-kyffe vid en af gränderna ljödo skrålande sång och vidrigt
skratt af menniskor, som tillbragte natten med drickande för
att glömma, att farsoten stod för dörren och ville hafva dem
med på rustvagnen till de andra döda. Studenten styrde
kosan till Slottsbron; der låg ett par små fartyg; det ena
lättade ankar för att komma bort från den smittade staden.
— Om Gud låter oss lefva och vi få vind dertill, gå vi till
Grönsund vid Falster, sade skepparen och frågade studenten,
som ville med, om hans namn.
— Ludvig Holberg, sade studenten, och det namnet ljöd som
hvarje annat namn; nu ljuder i det ett af Danmarks stoltaste
namn; på den tiden var han blott en ung, obekant student.
Fartyget gled förbi slottet. Det var ännu icke ljus morgon,
då det nådde ut i öppet vatten. Det kom en lätt bris, seglet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
