Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 137. Hönsgretas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mörkt, var der inne i huset tidigt på eftermiddagen; ved och
bränntorf lade hon på eldstaden och satte sig sedan och
sulade sina skor, det fans ingen annan, som kunde göra det.
Mot aftonen talade hon mera med studenten, än det eljest var
hennes vana; hon talade om sin man.
— Han har af våda begått dråp på en skeppare från Dragör
och måste derför nu i tre år arbeta i jern på Holmen. Han
är bara simpel matros, derför måste lagen ha sin gång.
— Lagen gäller äfven för de högre stånden, sade Holberg.
— Tror ni! sade mor Sören och såg in i elden, men så
började hon igen. Har ni hört talas om Kai Lykke, som lät rifva
ned en af sina kyrkor och, då presten Mads dundrade
deröfver från predikstolen, lät lägga herr Mads i bojor och jern
och nedsätta en rätt samt dömde honom sjelf att hafva
förverkat sin hals? Den blef också afhuggen; det var inte
vådagerning, och dock blef Kai Lykke den gången lös och fri.
— Han var i sin rätt efter den tiden, sade Holberg, nu
äro vi öfver den.
— Det kan ni inbilla tossor! sade mor Sören, steg upp och
gick in i kammaren, der »tösen», det lilla barnet, låg; det
tog hon upp och lade igen och gjorde så i ordning
studentens fållbänk; han hade skinndynan, han var mera frusen än
hon, och han var likväl född i Norge.
Nyårsmorgonen var det en riktigt klar solskensdag, kölden
hade varit och var så stark, att snön låg hårdt frusen, så att
man kunde gå på den. Klockorna i staden ringde till
kyrkan; studenten Holberg tog sin yllekappa på sig och ämnade
sig till staden.
Öfver Borrehuset flögo med skrik och skrän råkor, kråkor
och kajor; man kunde för skränet icke höra kyrkklockorna.
Mor Sören stod utanför och fylde en messingskittel med snö
för att sätta den på elden och få dricksvatten; hon såg upp
mot fågelvimlet och hade sina egna tankar dervid.
Studenten Holberg gick till kyrkan; på vägen dit och på
hemvägen gick han förbi Sivert Tullsnoks hus vid stadsporten;
der blef han inbjuden på en spilkum varmt öl med sirap och
ingefära; talet föll på mor Sören, men tullbesökaren visste icke
stort besked, det visste nog icke många. Hon vore icke från
Falster, sade han, litet medel hade hon visst en gång egt, hennes
man vore en simpel matros, hetsig till lynnet; en skeppare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
