Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 137. Hönsgretas familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i juni 1716, men han har icke nedskrifvit, ty han visste det
icke, att då mor Sören, såsom hon kallades, låg lik i
Borrehuset, flög en mängd stora, svarta fåglar fram öfver stället;
de skreko icke, liksom de vetat att till begrafning hör
tystnad. Så snart hon låg i jorden, syntes fåglarna icke mera
till, men samma afton sågs i Jylland uppe vid den gamla
gården en ofantlig mängd råkor, kråkor och kajor; de skreko
i öronen på hvarandra, som om de hade något att förkunna,
kanske om honom, hvilken som liten gosse tog deras ägg och
dunklädda ungar, bondens son, som fick strumpeband af jern
på Kungens holme, och den högadliga jungfrun, hvilken slutade
som färjgumma vid Grönsund. Bra, bra! skreko de.
Och slägten skrek bra, bra! då den gamla gården refs ned.
— De skrika det ännu, och der är inte mer att skrika
öfver, sade klockaren, när han berättade: Slägten är utdöd,
gården nedrifven, och der den stod, står nu det ståtliga
hönshuset med förgylda flöjlar och med gamla Hönsgreta. Hon
är så glad öfver sin trefliga bostad; hade hon inte kommit
dit, skulle hon ha varit på fattighuset.
Dufvorna kuttrade uppöfver henne, kalkonerna kluckade rundt
omkring och ankorna snattrade.
— Ingen kände henne, sade de, slägt har hon inte. Det
är ett nådeverk, att hon är här. Hon har hvarken ankfar
eller hönsmor, ingen afkomma.
Slägt hade hon likväl; hon kände den icke, klockaren icke
heller, huru mycket uppskrifvet han än hade i bordslådan,
men en af de gamla kråkorna visste derom, berättade derom.
Hon hade af sin mor och mormor hört om Hönsgretas mor
och om hennes mormor, som vi också känna, sedan hon som
barn red öfver vindbryggan och såg stolt omkring sig, som om
hela verlden och alla dess fågelbon vore hennes; vi sågo henne
på heden vid sandkullarna och senast i Borrehuset.
Barnbarnet, den sista af slägten, hade kommit hem igen, der den
gamla gården hade stått, der de svarta, vilda fåglarna skreko,
men hon satt bland de tama fåglarna, känd af dem och
kännande dem. Hönsgreta hade icke mera att önska, hon var
glad åt att få dö, gammal nog att få dö.
— Graf! Graf! skreko kråkorna.
Och Hönsgreta fick en bra graf, som ingen kände till utom
den gamla kråkan, så framt icke äfven hon är död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
