Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller stöttade det: »Hvad hjelper det!» var hans ordstäf, och
det var också hans faders.
Hon stannade i sitt hem, svalorna flögo derifrån, men de
kommo igen, de trogna djuren. Staren flög, han kom igen
och hvisslade sin sång; fordom kunde Rasmus hvissla i kapp
med honom, nu hvarken hvisslade eller sjöng han.
Vinden susade i det gamla pilträdet, den susar ännu, det
är som om man hörde en sång; vinden sjunger den, trädet
berättar den; förstår du den icke, så fråga då gamla Johanna
i fattighuset; hon vet besked, hon känner till gamla händelser,
hon är som en krönikebok med anteckningar och gamla minnen.
Då huset var nytt och bra, flyttade byskräddaren Ivar Ölse
in der med sin hustru Maren, sträfsamma, hederliga
menniskor begge två. Gamla Johanna var då ett barn, hon var
dotter till träskomakaren, en af de fattigaste i socknen.
Mången god smörgås fick hon af Maren, som icke hade ondt om
mat; hon stod väl hos herskapsfrun, alltid skrattade hon och
var glad, hon lät icke modet falla; sin mun begagnade hon,
men också sina händer; hon brukade synålen lika flinkt som
munnen och skötte dessutom sitt hus och sina barn; de voro
nära dussinet, hela elfva, den tolfte uteblef.
— Fattigt folk har alltid stugan full med ungar, brummade
herremannen; kunde man dränka dem som kattungar och blott
behålla en eller två af de starkaste, så vore olyckan mindre.
— Gud förbarme sig! sade skräddarhustrun. Barn äro dock
en Guds välsignelse; de äro glädjen i huset. Hvart barn är
ett Fader vår mera. Är det knapt och man har många
munnar att sörja för, så anstränger man sig mera, hittar på råd
och utvägar i all ärlighet; vår herre släpper inte, om vi inte
släppa.
Herrgårdsfrun gaf henne medhåll, nickade vänligt och
klappade Maren på kinden; det hade hon gjort många gånger, ja
kysst henne med, men då var frun ett litet bara och Maren
hennes barnpiga. De två höllo af hvarandra, och det
sinnelaget släpte icke.
Hvarje år vid jultiden kom från herrgården vinterförråd till
skräddarens hus: en tunna mjöl, ett svin, två gäss, en
fjerding smör, ost och äplen. Det stödde under skafferiet der.
Ivar Ölse såg då också rätt förnöjd ut, men kom dock snart
igen med sitt gamla ordstäf: Hvad hjelper det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
