Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barbent gick hon; kläderna hängde i trasor, ingen hade hon, som
lagade dem, att sjelf göra det föll henne icke in; hon var barn
och glad som en fågel i vår herres solsken.
Vid den af stenar uppresta milstolpen, under det stora
pilträdet, lekte Rasmus och Johanna.
Han hade höga tankar; han ville en gång bli en fin
skräddare och bo inne i staden, der det fans mästare, som hade
tio gesäller på bordet; det hade han hört af sin fader; der
ville han bli gesäll och der ville han bli mästare, och så
skulle Johanna komma och helsa på honom; och förstod hon
sig då på att koka, skulle hon laga maten åt dem
allesammans och ha sitt eget vackra rum.
Johanna tordes icke riktigt tro derpå, men Rasmus trodde
att det nog skulle ske.
Så sutto de under det gamla trädet, och vinden susade i
grenar och blad; det var som om vinden sjönge och trädet
berättade.
På hösten föll hvart enda blad af, regnet dröp från de
nakna grenarna.
— De bli gröna igen, sade mor Ölse.
— Hvad hjelper det! sade mannen. Nytt år, ny sorg för
utkomsten!
— Skafferiet är fullt, sade hustrun. Det kunna vi tacka
vår goda fru för. Jag har helsan och goda krafter. Det är
synd af oss att klaga.
Julen öfver stannade herskapet på sin gård på landet, men
veckan efter nyåret flyttade de in till staden, der de
tillbragte vintern i glädje och gamman; de kommo på bal och
fest hos kungen sjelf.
Frun hade fått två dyrbara klädningar från Frankrike; de
voro af ett sådant tyg, ett sådant snitt och så sydda, att
skräddarens Maren aldrig hade sett slik härlighet. Hon utbad
sig också af herskapsfrun, att hon skulle få komma upp på
gården med sin man, så att äfven han kunde få se de
klädningarna. Sådant hade nog aldrig någon byskräddare sett,
sade hon.
Han såg dem och hade icke ett ord att säga, förr än han
kom hem, och hvad han sade var blott hvad han alltid kom
med: Hvad hjelper det! Och denna gång blefvo hans ord
sanning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
