Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 156. Tant Tandvärk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra. Alla hyrvagnar voro upptagna; tant bodde långt ute i
staden, min bostad låg deremot nära teatern; hade icke det
varit fallet, hade vi tills vidare måst stå i en skyllerkur.
Vi stapplade framåt i den djupa snön, omsusade af de
hvirflande snöflingorna. Jag lyfte henne, jag höll henne, jag sköt
henne framåt. Blott två gånger föllo vi, men vi föllo mjukt.
Vi hunno till min port, der vi skakade af oss; äfven i
trappan skakade vi af oss och hade dock ännu nog med snö
qvar för att dermed fylla golfvet i förstugan.
Vi fingo af oss öfverplagg och underplagg och allt hvad
plagg, som kunde kastas af. Värdinnan lånade tant torra
strumpor och en morgonrock; det var nödvändigt, sade
värdinnan och tillade, såsom sant var, att tant omöjligen kunde
gå hem den natten, samt bad henne hålla till godo med
hennes hvardagsrum; der skulle hon bädda på soffan framför
den alltid stängda dörren in till mig.
Och det skedde.
Elden brann i min kakelugn, teköket kom på bordet, det
blef trefligt i det lilla rummet, om än icke så trefligt som
hos tant, der det vintertiden är tjocka gardiner för dörren,
tjocka gardiner för fönstren, dubbla mattor på golfvet med
tre hvarf tjockt papper under; man sitter der som i en väl
tillkorkad butelj med varm luft; men som sagdt, det blef
trefligt äfven hemma hos mig; vinden susade utanför.
Tant talade och omtalade; ungdomstiden kom igen,
bryggaren kom igen, gamla minnen.
Hon kunde erinra sig, när jag fick den första tanden, och
familjglädjen deröfver.
Den första tanden! oskuldstanden, glänsande som en liten
hvit mjölkdroppe, mjölktanden.
Det kom en, det kom flere, ett helt led, sida vid sida, uppi
och nedi, de vackraste barntänder och likväl blott
förtrupperna, icke de riktiga, som skulle räcka för hela lifvet.
Äfven de kommo och visdomständerna med, flygelmän i
ledet, födda under värk och stör vedermöda.
De gå sin väg igen, hvar enda en! De gå, innan
tjenstetiden är förbi; till och med den sista tanden går, och det är
ingen festdag, det är en vemodsdag.
Sedan är man gammal, äfven om humöret är ungt.
Sådana tankar och sådant tal äro icke nöjsamma, och dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
