Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 156. Tant Tandvärk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man icke såg mera af henne än handen, den skuggrå, iskalla
handen med de långa sylsmala fingrarna; hvar och en af dem
var ett pinoredskap: Tummetott och Slekepott hade kniptång
och skruf, Långe man slutade i en hvass syl, Hjertlihand var
skrufborr och Lille Vickevire spruta med myggift.
— Jag skall lära dig versmått! sade hon. Stor skald skall
ha stor tandvärk, liten skald liten tandvärk.
— Ack, låt mig vara liten! bad jag. Låt mig alldeles inte
vara poet! Och jag är inte poet, jag har blott anfall af att
dikta, anfall som af tandvärk. Vik hädan! Vik hädan!
— Erkänner du då, att jag är mäktigare än poesien,
filosofien, matematiken och hela musiken, sade hon, mäktigare
än alla dessa afmålade och i marmor huggna förnimmelser?
Jag är äldre än de allesammans. Jag föddes strax invid
paradisets lustgård, utanför, der vinden blåste och de våta
svamparna växte. Jag fick Eva att kläda på sig i det kalla
vädret, och Adam med. Du må tro, att det var kraft i den
första tandvärken!
— Jag tror allt, sade jag. Vik hädan! Vik hädan!
— Ja, vill du öfvergifva att vara skald, aldrig sätta vers
på papper, tafla eller något slags skrifmaterial, så skall jag
släppa dig, men jag kommer igen, om du diktar.
— Jag svär det! sade jag. Låt mig bara aldrig mera se
eller förnimma dig!
— Se mig skall du, men i en fylligare, en dig kärare
skepnad, än jag nu är. Du skall se mig som tant Mille; och
jag skall säga: Dikta, min söte gosse! Du är en stor skald,
kanske den störste vi ha. Men tror du mig och börjar dikta,
så sätter jag musik till dina verser, spelar dem på din
mungiga. Du, söta barn! — Kom i håg mig, när du ser tant
Mille!
Så försvann hon.
Till afsked fick jag liksom ett glödande sylsting uppe i
käkbenet; men det gaf snart med sig, jag liksom gled på det
mjuka vattnet, såg de hvita neckrosorna med de gröna, breda
bladen buga sig, sänka sig ned under mig, vissna, lösa upp
sig, och jag sjönk med dem, upplöstes i fred och hvila. — —
— Dö, smälta bort som snön! sjöng och klang det i vattnet;
dunsta bort i skyn, fara hädan som skyn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
