Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först nio år derefter, under ett besök på det hemtrefliga herresätet
Basnæs, der jag tillfälligtvis åter läste Dickens’ ord, sprang sagan
Tordyfveln plötsligt fram.
Hvad far gör, det är alltid det rätta är en af de danska
folksagor, jag hört som barn och här på mitt sätt berättat.
Under årens lopp har jag försökt mig, så att säga, i de flesta radier
af sagocirkeln, och när derför, icke sällan, en idé eller stämning
uppstod, som förde tillbaka till hvad jag redan hade gifvit, öfvergaf jag
ideen eller sökte framställa den i en ny skepnad; sålunda fick berättelsen
De vises sten något af den österländska formen och en stark prägel
af allegorien. Man har förebrått mig, att de senare sagorna hafva en
filosofisk riktning, som ligger utom mitt område; härvid afser man
säkerligen i synnerhet denna berättelse och det i samma häfte intagna
fantasispelet Det nya århundradets sånggudinna. Detta har dock
spirat upp från sagans grund. Man har sagt och skrifvit, att detta häfte
var det svagaste af hvsid jag hade lemnat, och dock finnas i detta två
af mina bäst berättade sagor: Hvad far gör, det är alltid det rätta
och Snögubben. Den sist nämda är skrifven vid jultiden under en vistelse
på det vackra Basnæs och har framför många andra af sagorna, vid flere
tillfällen, oftast genom kunglige skådespelaren Mantzius’ förträffliga
föredrag, vunnit stort erkännande.
På den senare tiden har blifvit sagdt af somliga, att det i synnerhet
är de allra första sagorna, som hafva betydelse; alla de senare stå
tillbaka för dessa. Detta är dock näppeligen fallet, men yttrandena låta
förklara sig.
De menniskor, som i sin barndom läste mina första sagor, hafva
blifvit äldre och förlorat det friska sinne, hvarmed de då läste och
mottogo dikten. Måhända har äfven en och annan tyckt, att sagorna fingo
en sådan spridning och ett sådant erkännande i verlden, att det för
författaren borde blifva allt för mycken glädje i lefvande lifvet, och då nu
de äldsta sagorna hafva gått igenom sitt eldprof, lemnar man dessa i
fred och tager i hop med de nyare; klandras skall det. Ofta framkasta
personer ett ord utan att göra sig reda för hvilka sagor och berättelser,
som höra till de nyare eller till de senare. Flere gånger hörde jag sägas:
»Ja, jag tycker nu mest om edra riktiga gamla sagor», och frågade jag
då: »Hvilka äro de?» så fick jag som oftast svaret: Fjäriln, Det är
riktigt sant! Snögubben, och just dessa höra till de nyare, ett par
till de allra nyaste.
Var detta sist nämda häfte ett af de svagare, hvilket jag nu icke
tror, så var för visso det häfte, som följde efter vid jultiden 1861, ett
af de bästa; det innehåller:
Isjungfrun,
Fjäriln,
Psyken,
Snäckan och rosenhäcken.
Du Norges träd med frukt och blom och knopp,
tack för hvad om ditt hem af dig jag lärde;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
