Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på land eller allra senast klockan elva. Och då
är det slut på era bekymmer.»
Kaptenen nästan tyckte att detta välsignade
ögonblick redan hade kommit, sådan kraft låg det i
Mc Coys endast uttalade övertygelse. Kapten
Davenport hade i hela två veckor under ständig
ångest navigerat denna brinnande ugn och han började
känna att han snart fått nog.
En kraftigare by slog honom i nacken och
visslade honom om öronen. Han mätte dess styrka och
såg igen ut över låringen.
»Vinden friskar i alltjämt», sade han. »Vår gamla
tös gör snarare tolv än elva nu, och går det på så
här, äro vi kanske framme redan i kväll.»
Hela dagen flög Pyrenees med sin last av
pyrande eld genom den skummande sjön. I
skymningen togos både bovenbram- och bramseglen in
och hon ilade vidare genom mörkret. Denna fart
hade någonting upplivande på besättningen, och
under den andra hundvakten tog någon sorglös
själ upp en sång. När det slog åtta glas, sjöng hela
besättningen.
Kapten Davenport lät ta upp sina filtar och bredde
ut dem på kajuttaket.
»Jag har glömt hur det känns att sova», förklarade
han för Mc Coy. »Jag är alldeles slut. Men
purra mig när ni tycker att det är nödvändigt.»
Klockan tre på morgonen väcktes han av en
sakta ryckning i armen. Han satte sig genast upp,
stödde sig mot skylightet och kände sig betydligt
yrvaken efter den tunga sömnen. Vinden brummade
sina stridssånger i riggen och sjön gick vildt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
