Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C |tf. )
vi, alt <liiSà jui fallare lieKt köra värn onämnds»
IJk-gifvaren mA, i anseende till de förhållanden, -"hvilka
älfölja redaktionen, vara såsom sådan kand, i fall
han aktar det behöfligt; inen icl^c ban eller någon
annan, såsom författare lill en -serskild WippSats. De
Engelska och Franska Tidifingnrnas stora
öfverlägsenhet ligger till betydlig grad deruti, att medarbetarne*
talrllhet gör omöjlig en utspionering af granskaren
vid ett enskildt fenomen. The Sun t. ex. berättas
ha 60 ordinarie medarbetare från alla dfhir af
England. Man råkar, i dessa ’öfver hela verlden
spridda dag|tlad, nästan aldrig ott namn under någon
artikel. En bokstaf’-eller chiffer, hvilken då och då
förekommer, ’lemnar föga filer ingen ledning, och
hindrar för ingen del ett fullkomligt incagnito,
äfven om detta ej skulle ’kunna värnas mol den
enskilda gissningen; TH| och -med ’i Tidskrifter
utsättas ej i England författarnes namn, ehuru
Tidskriften, mera än Tidningen, närmar sig den egentliga
litteraturen, och följagtligon mindre föreställer en
stående representant af opinionen, och derjemte ej
behöfver vidröra så många enskilda intressen och
andra ömtåliga /punkter. Detta oaktadt äro de
Engelska Journalerna de yppersta, som finnas. 1 -vissa
Franska Tidskrifter åter namngifves någon gång
författaren; t. ex. i Rtvue F.neyclopédique, der ofta
sjelfva aiiktorn eller en signatur finnes -»inder
uppsatsen; inen denna Journal utgör också blott ett
re-pertoriuni för litteraturen,-och i sådant afseende kan
detta vara lämpligt. Deremot i andra, såsom Le
åiercur» du XlX.-me Sièele, finnas väl de vanliga
medarbetarne på titelbladet,’ men under vissa artiklar,
såsoin kritiker, påminna vi oss-sällan ha träffat
författaren, eller’något spår af honom. I Tyska tid—
nirrgnr och’tidskrifter -ser man stundom "några
initialer-eller något pseudo-namn; men oftast ingenting
dylikt. I {Berliner ^jafyrbftfør står likväl alltid
recensentens namn uppgifvet. Danska tidningar
öfverhufvud bevara äfven anonynien; ehuru i vissa,
såsom Dansk Litteratur-Tidendc, hufvudredaktören är
nämnd.
-Då man liar så många och så lysande
pracjudika-ter för anonymen i ’tidningar, utom det att dess
lämplighet ligger gifven i sunda förnuftet, bor det
i högsta måtto förvåna, att man i vårt land velat
iörespegla allinänlietan orättvisan af denna lika
juridiskt, som moraliskt ’bestämda rättighet: att man
till och med sökt tvinga medarbetarne af vissa Blad,
(synnerligast ett numera inställdt), att uppgifva sig,
oåh-,’ då sådant misslyckats, sökt på allt säll utpeka
dem,’och vid deras föresats, att förblifva dolda,
fästa misstankar, dem man, med vanligt
mentiisko-förstund, ej ens sjelf kunde anse i något afseende
rimliga. Vi måste anse detta bemödande såsom ett
missfirmande af förnuftet» majestät, och såsom det
mest försåtliga angrepp mot fri yttrande-rätt, sann
publicitet och upplysning. Man kan icke mera
gäcka tryckfrihetsförordningens anda, icke mera hylla
mörkret och despotismen i dess tusenfaldiga
skepnader, än just på detta vis. Borttag anonymen, och
vår tryckfrihet är ett intet, ett tomt gyckelspel. Den
blir på sin höjd en theater-blixt i händerna på
några en/ans perdus, hvilka äga intet att förlora,
hvarken i borgerligt hänseende, eller till heder och
rättskänsla, och derföre kunna våga allt, anfalla allt,
sinäda allt, utan frugtan för tukt, emedan ingen med
öppen hjelm kan, af aktning för sig sjelf, ingå i kamp
■ued slika hjeltar.
Härifrån komma vi till den ofta vidrörda
punkten ’"Insända, artiklar." Sjelfve hafva vi ingen
serskild anledning tiU deras’försvar. Vi hafva ej gjort
bruk af skyddsvärnet "Insändt:" -vi behöfva det
icke, efter den ploo, vi följa. Vi knana således,
äfven i detta fall, yttra oss opartiskt.
Det bör icke nekas, att ju ordet "Insändt" ofta
kan’begagnas till cn sköld, hvarunder Bedaktionen
ställer sig, för att sjelf fredas för angrepp. Men är
artikeln af serdeles betänklig natur, drabbar likafullt
det moraliska ansvaret utgifvaren, äfvensom det
juridiska alltid måste träffa honom. Men fritt måtte
det stå en hvar, att intaga en -uppsats, hvilken i
mer eller mindre mån öfverensstämmer med
Redaktörens egen åsigt af ämnet. Det är å ena sidan
lyckligt, att sådana allmänna organer gifvas, hvilka
fortsätta en bestämd och hållen charakter, på sätt som
vissa Franska och Engelska tidningar göra; men &
andra sidan är det lika nyttigt, att sådana tidningar
finnas, hvilka öppna medborgare i allmänhet ett
tillfälle, att yttra sin öfvertygelse. Att till och med
en minister, en tlienter-chef, må anonymt få
uppträda, for att tillrättavisa eller upplysa allmänheten,
jemväl i ett fäll, der han sjelf blifvit angripen, är
lika billigt, soin alt en anmärkare får göra det. Den
anfallne skall ha samma rätt, som den anfallande.
Vid rättegång har alltid svaranden rätt till sista
ordet; och att fästa löjet eller föraktet vid detta
sjelfförsvar, är höjden af ofördragsamhet och
illibe-ralitet Men en Embetsmän, serdeles en högre, kan,
då han i och för sin olfentliga befattning antastas,
icke i eget namn inlåta sig i envig roed en
dagbladsförfattare. — Dessutom bör hvem som helst ha
lagenhet, att framställa sin tanke, snart hon kan
förmå "någon, att göra den ofTeutlig; ty man kan
icke hafva likn inånga tidningar, som det finnes
enskilda åsigter. Alt olika meningar i hvarje ämne
framträda, är gagnel|igt, ja ofta nödvändigt för
sanningens uppdagande. Utan denna konflikt, uppkommer
vanligen ensidighet; och rättigheten, att skilja sig
och ’yttra denna skiljaktighet från en annans
omdöme, står skrifven i det förnuft, soln gör menniskan
till ett fritt väsen. Inom tankans verld finnes ingen
aristokrati, intet monopolinm på sanningens kunskap.
Men hvarföre skall en person, derföre att lian i ett
enskildt fall har något att säga, behöfva uppträda i
egen person såsom författare? "Att vara vid alla
tillfällen förbunden, att strax säga: det är jag som
skri/vit detta, sådant är i sanning ett vilkor, ej så
lätt att uppfylla, hvarken för den tvekande talangen,
som ännu misstror sin kallelse, eller för den
upplyste medborgaren, som med förnuftets nit
bestrider missbruken, eller för moralisten, som med
förtrytelsens harm straffar dårskapen och lasterna,
eller i allmänhet för den goda skribenten, som vill
igenkännas på arbetets värde hellre än på
uiuler-skriften." (Leopold).
Italien och Italienarne i tg.de århundradet;
Öfversättning. 2 Delar. Christianstad, 1828. —
458 sid.
Originalet till denna öfversättning är icke
angifvet; förmodligen är det Tyskt, åtminstone att
dömma efter åtskilliga germanismer och Tyska
myntberäkningar, hvilka förekomma i boken. Det synes
Rec. dock icke omöjligt, att författa en resebcskrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
