Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C ’34 )
manhang förtaga de effekten af hvarannan, genom
en evigt samma känslostämning, samma lyriska
utgjutelser, samma modulations-begär. Rec. hör
äfven hellre några afskilda nummer af Spohr vid piano’t,
eller i en koncert, än en hel opera; på samma sätt
som man hellre läser en akt af vissa tragedier, än
ser dem uppförda på scenen. Slutligen böra vi
tillägga, att de flesta lyckliga motiver i denna Opera
äfven förekomma i Jessonda, hvilken är senare
skrifven, och de befinnas i den sistnämnda mera utförda.
Den anmärkning man gjort mot Spohr, att skrifva
väl för instrumenter, men icke för rösten, d. v. s.
att hans sång i allmänhet icke är sång, vederlägges
ej af denna opera.
Öfver uppsättningen och utförandet nekar oss
utrymmet, att i dag meddela någon utförligare
granskning, äfvensom att uppdraga någon parallel mellan
denna nyare musik och den äldre of Gretry.
Partierna voro i allmänhet lämpligt fördelda, och
huf-vudrollerna, utförde af M:ll Widerberg och H:r
Sällström, togo sig väl ut. Azors kostym, före
förvandlingen, är måhända icke så lyckligt väld. Den
liknar en bonjour-rock med en nattrock ofvanpå. De
orientaliska kostymerna äro snarare lätta och
fladdrande, än spända och åtsittande. Dessutom är det svårt,
att säga, hvad slags väsen Azor här egentligen sknll
föreställa. Han är icke menniska och icke heller
djur. I den gamla pjesen föreställer ban ett
vilddjur, hvilket äfven öfverensstämmer med sagan, när
förekommer ’’Herrn med raggiga skägget" (som All
kallar honom) snarare som en löjlig gubb-figur.
Ballettens kostymer i början af andra akten, af
alldeles enahanda färg med kulisserna, hvarigenom
grupperna icke skilja sig från taflan, förorsaka en
sammanblandning af figurer och dekorationer,
stridande mot all princip af sceneri. Icke utan orättvisa
skulle man med stillatigande kunna förbigå
anmärka den högre utveckling af talang, som H:r
Wallqvist allt mer och mer röjer. Att han innehar den
högsta punkt af konstfärdighet, någon Svensk
dansör ännu innehaft, torde ej bestridas.
SPU&atilre fäowst.
Lithografien.
(Slut"fr. föreg. N:r.)
Det är nästan otänkbart, att icke sålunda en massa
nf talang skall förslösas, hvilken, tvungen att hålla
sig i strängare former, kunnat mägtigt bidraga att
hejda det förfall, hvartill konsten i våra dagar
Intar. Om vi vända våra blickar till det land, der
li-thografien hittills med mesta ifver och framgång be-’
drifvits, d. v. s. Frankrike, skola vi finna, att den
på de yngre konstnärernes bildning haft ett afgjordt
inflytande. Derigenom nemligen att lithografien, till
följd af sina ofvan angifna ofullkomligheter, ej kan
fullständigare återgifva ett sannt konststycke, är den
nödsakad, att från annat håll skaffa sig en
ersättning. Men denna måste sökas i något bjert, pikant,
kittlande, nytt. Detta har också varit den Franska
lithografens ögonmärke, — ett ondt, hvilket från
lithografien öfvergått i den egentliga konsten. Man
igenfinner derföre hos största delen af de yngre
Franska artisterna denna sökta grace, denna öfverdrift
i uttrycket, dessa skarpa kontraster, denna cffet à
1’Anglaise, som på en punkt koncentrerar ljuset, ocli
med hvars tillhjelp mnn, på ett i hög grad bequämt,
men arbiträrt och onaturligt sätt, lyfter de
serskilda planerna från hvarandia; denna jagt efter vilda,
skakande ämnen, midt ibland de plattaste
hvardags-scener, med ett ord, alla dessa stimulerande
kryddor, hvilka för rå eller förslappade sinnen äro så
välkomna, och med hvilka lithoi>ralien söker
ersätta den rena och fugna tillfredsställelse, hvilken
konsten, i högre mening, skänker sina sanna tillbedjare.
Ja äfven hos artister, hvilka kommit på en högre
grad af utveckling, måste man i sanning förutsätta
ett varmt nit för" konsten och en icke ringa
uppoffring af tillfällets fördelar, för att emotstå dessa
retelser, och ej falla i lithogi afiska svaghetssynder.
Man har på senare lider till och med skapat det
techniska ordet cliique, för att Uttrycka det manér
eller den mechaniska konstfärdighet, som för
frambringandet af dylika quasi-konslverk är nödig, och
hvilken* genom vana och öfning erhålles.
Visserligen fii* i Frankrike detta förderf kraftigt motverkadt
af det ännu, sedan den store Davids tid,
fortfarande grundliga och klassiska studium af konstens
huf-vudelcmenter, hvilket göres i de större mästarncs
skola. Men ’smånigom försvinna dessa från scenen,
der mod-artister mer och mer uppträda, och —
Fransmännen tillstå det sjelfva — den tidpunkt är
hardt nära, då Franska konsten nedsjunkit till det
djup, hvarifrån Vien och David lyftade den, och
vi fä troligen upplefva en ny och förbättrad
upplaga af Boucher, Natoire och de öfriga
Boudoir-mä-larne.
Men ej allenast på konstnärerna, äfven på
publiken har lilhografiens uppfinning haft ett redan
märkligt inflytande, och detta är så mycket naturligare,
som konstnären och hans publik stå i en ständig
vexelverkan till hvarannan, oftast ulan att någon
möjlighet finnes att bestämma, hvilken som är den
verkande eller lidande delen. I ett så praktiskt och
ålderstiget tidehvarf, som vårt, kan man ej hos
allmänheten vänta sig denna takt, denna — om vi så
få sägà —konst-instinkt, som mer eller mindre
tillhör samhällenas moraliska unsdom. Äfven hos
Europas sydliga nationer, der detta konstsinne, till följd
af ett lyckligare luftstreck, en fullkomligare
kroppsorganism Ocli en mera harmonisk själsförfattning,
längre bibehållit sig, har del börjat förlora sig; och
det skulle ej förundra oss, om den nya uppfinningen,
i sin lättfärJiga utveckling, kom att i sjelfva Italien
gifva det den sista stöten, såsom det redan skett i
Frankrike. Likväl har ännu i våra dagar, oin ej
just i vårt kära fädernesland, en konstpublik
funnits, hvilken, nöjd att med ett slags religiös
vördnad beundra konstens mästerverk, utan att kunna
eller söka göra sig reda för sin njutning, ej vidare
eftersökte källan dertill, och än mindre trodde sig
om, att förslå och bedömma dc motfver, hvilka
alstrade den tillfredsställelse, det nöje, man rönte. De
förmögnare skydde inga uppoffringar, att omgifva
sig med valda och af skicklig hand verkställda
original-stycken, eller afbildningar af det skönaste i
konsten, och vi erinra oss hafva, äfven i våra bygder,
sett de enskilda ägarne af dylika samlingar öppna
sina salar för okända personer, hvilka kommo alt bos
dem godtgöra sig för saknaden af en offentlig anstalt
i den vägen. Om ännu, —hvilket vi med nöje
erkänna — så väl här, soin utomlands, flera sådana
konstälskare finnas, så hur man "derför alt tacka de
senast förflutna tidernas anda, hvilken troligen blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
