Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Detta kunde nu, såsom sagdt, lätt tillrättaställas, men
icke så med Helena, hvilken var såsom en tyngd öfver
Emilias goda lynne. Emilia kunde knappt tro eller
föreställa sig det sjelf, men många gånger fällde hon bittra
tårar för Helenas skull. Under den första tiden hade hon
varit dräglig nog, men sedan hade hon -blifvit allt värre
och värre. Hvad Emilia tillsade, uträttade hon bakvändt
eller illa och ställde så till, att hvad som blef felaktigt
gjordt, kom att skyllas på fröken, under det Emilia för
pappas och lugnets skull teg och höll till godo; dessutom var
hon alltför samvetsgrann för att ej misstro sig sjelf om att
möjligen hafva någon del i det som varit felaktigt.
Stundom afhördes visst Emilias föreskrifter, men följdes ej,
utan Helena gjorde sedan som hon tyckte, och vid in id,
dagsbordet fann Emilia det ofta nog tvärtom mot hvad
hon anordnat, hvilket allt ibland framkallade en förstulen
tår i ögat. Hon sökte dock alltid att beherrska sig och
att vid sådana tillfällen ej låtsa om något oväntadt, utan
lade det endast på högen af alla de andra obehag, hon
kände inom sig. Saken var, att Helena, med alla sina goda
egenskaper, hade den inrotade föreställningen —ett minne
af hennes älskade Kristine, som, oaktadt den senares
ömkliga slut likväl ständigt låg henne i hågen — att vilja litet
enväldigt styra i huset, något som hon så säkert hade
hoppats få göra efter fruns bortgång. Denna plan syntes
nu emellertid hvarken fader eller dotter vilja riktigt gå
in på-, och så blefvo förhållandena intrasslade på allt sätt.
En dag gick Emilia till faster, för att som vanligt
rådgöra med henne om åtskilliga uppköp och andra husliga
saker, då fru Emmerich sade till henne: ’-’hur är det med
dig, Emilia? Du ser ju så klen ut; jag tror du är riktigt
sjuk, och ditt humör har du då alldeles förlorat/’
"A.h, det är ingenting,’*’ genmälte Emilia, ••men...
men..." — Hon förstummades, fick ej fram ett enda ord,
utan började i stället att gråta.
"Hvad i all verlden är det? Är det något nytt för
dagen som påkommit, eller är det Helena nu igen?"
"Jag tänkte ej tala härom, men då faster frågar, så
... ja, jag tror, jag står ej ut med henne längre."
"Ja, men hon är ju så förträfflig i många saker."
"Ja, nästan i allt, trogen och kunnig, så omtyckt
af pappa, och hvad vill jäg då göra, om hon än plågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
