Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Han reste sig upp och satte sig ned igen. "Se så,"
sade han, "nu har jag gjort som Anna sagt, men inte tror
jag mer för det."
bråka nu inte med gamla Anna, utan tro bara
på’t, så kan det vara lugnt och slut med det se’n."
"Intet blir det lugnt för mig, kan du väl begripa.,
men efter Anna så säger, skall jag väl bjuda till att tro."
"Nå tror herrn nu?" frågade Anna efter en paus.
"Ah ja," svarade han något sväfvande. Men Anna,
som ansåg sig vara fysionomist, såg bestämdt att han icke
trodde ett fnask af hvad hon sagt. Nu vet man, att den
man håller af kan alltid såra mångdubbelt mer än någon
annan. På ingen skulle Anna bli så ond som nu på
guldgossen. Jernet hettade, blodet hettade, ja det steg
slutligen så upp i hufvudet, att hon riktigt kunde få både jern- och
hjernfeber; hon kastade en forskande blick på honom, men
han satt der småleende och lekande med ett pipjern, och
såg så genomsta-förarglig ut; — nu svallade blodet upp, hon
stod ej ut längre, slängde jernet på sin fot, gick till honom,
der han satt, nöp honom dugtigt i örsnibben, satte munnen
in uti örat och sade med triumferande ton: "jag skall säga
honom jag, att fröken inte vill lemna sin pappa i vinter,
— jag skall säga honom jag, att hon vill fira bröllopp på
samma gång som hennes bror, — jag skall säga honom,
jag, att hon vill att det skall ske i vår i lilla kapellet på
Forsvik, och så skall kapellet väl repareras och hvitmenas,
som det varit sagdt i ett par år — det der lägger likväl
Anna till — och så ..."
Men nu läste det i en dörr; Anna flög upp och fick
uti det kallnade jernet och for dermed fram och åter med
en sådan fart, att om det varit på den tiden då liflösa
ting kunde tala, skulle det visst sagt, att aldrig något
strykjern haft en sådan flygfart. Emilia inträdde och
kunde ej undgå att anmärka: "kära Anna, inte är det
bra att st^ka så der häftigt."
"Ja, si jernet var så hett."
"Jaså, jag ser det, du ser sjelf så varm ut."
Vändande sig åt andra sidan, fick hon se Alfred. "Hvad i
alla dagar, sitter du här?"
Bockande sig, svarade han: "tillåter ej min nådiga
det ? Jag ville ej besvära dig, jag var så trött, och Anna
var så snäll och tillät mig att få sitta här och hvila litet. u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
