- Project Runeberg -  Herrar /
Den förste

Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Den förste

Till min vän, konsul John Ekman, Wäija.

I

Vi äro nu så långt tillbaka i tiden som vid början af förra århundradet.

Äfven då lyste fullmånen understundom, och så var fallet just denna natt, en vanlig hvardagsnatt i veckan mellan jul och nyår. Den lyste öfver Öbacka stad och skeppsvarf, öfver de stora tillfrusna fjärdarna, där vägarnas stickningar stucko upp som grantoppar i ett öfversnöadt landskap; den lyste öfver fjällen och skogarna i denna dystra ödemark; öfver de spridda små byarna och öfver de ensamma kyrkorna; den lyste slutligen öfver Åbords gamla gård, där bonden Hans-Erik Lomark bodde.

Klockan var tre på morgonen, och det small i knutarna, ty kölden var stark, det dånade i isen nere på älfven, men luften var blank och brännande som en isvägg, mot hvilken man lägger handen.

Ja, så var det den morgonen som så många andra! Både förr och senare.

Just vid denna tid vaknade Hans-Erik Lomark i sin fäll, stirrade sig omkring i det upplysta köket, skakade sen i sin hustru och sade:

Är du tokig, käring, som sof så länge?

Du vet... att... att... om du... stjälp mjölkstäfvan, stinta... mumlade hustrun.

Är du där i föngset för jämnan! sade Lomark, och så lutade han sig mot hustruns öra och upphäfde ett kort hundskall.

Gud i himmelen! skrek hon och flög upp ur fällen, med armarna utsträckta.

Vardt du till dig? frågade Lomark och hasade sig ur fällen. Han var klädd i ett par långa byxor af fårskinn med ullen inåt, och där bodde lopporna. På fötterna hade han ett slags laddor och på hufvut en ullmössa. Han såg alltså knappt ut som en människa, när han nu tassade omkring i det månljusa köket, han såg ut som någonting, ur hvilket det möjligen skulle kunna bli en människa i ett eller annat led, längre fram.

Sitt int hjärt-stackarn och darra under tungspenen! Så rädd vardt jag! sade hustrun, och nu kröp hon ur sängen och var sannerligen inte mindre besynnerlig hon heller.

H-hm! svarade Lomark. Månan, han lyse, han!

Och som han nu var klädd, tände han en lykta, tog den med sig och gick ut i månskenet.

På bron låg något, som tycktes vara en renhud. Lomark sparkade i den, och då lät det.

Opp med dig! sade Lomark. Om du inte ha frusit ihjäl.

En hväsande, trätorr röst svarade:

Frys lappman, tror du?

Och därmed reste sig den gamle lappen Sjul från bron och gnuggade sig i ögonen.

Hör du, Stor-Lomark! sade han. Jag har eld i halsen, ge mig att dricka!

Ta lyktan! svarade Lomark. Och gå i stallet och mocka hästskiten, så får du brännvin, när lasset far!

Sjul tog lyktan och hjulade ut på gården bort mot den gråa ladugårdsbyggnaden, och hans glaspärlor och silfverstycken pinglade om hals och midja, stegen gnisslade i den torra snön, och han rullade i sin djurhud och liknade ett skogens vilda djur, som blifvit tamt i denna bondgård. I själfva gången låg skogens hela hemlighetsfulla lif.

Men Lomark gick öfver till lill-gården, steg in i kammaren, där det snarkade och flåsade, och han slog näfven tre gånger i dörren och ropade: Opp ur fällarna, pojkar, vårn ha kommit vä ene gång!

Då började det gäspa och knarra i fållbänkarna, och en röst, som var gubben Getings, sade:

Står månan i hus?

Gå ut, får du se! svarade Lomark och gick sin väg.

På gården stodo de tre fororna, lastade med vildt och smör och andra varor, som man var van att sälja i hufvudstaden.

Långt borta hördes klockor pingla. Det lät så aflägset, så svagt men ändå så tydligt i månljuset. Det var, som om det skulle ha hörts genom hela världen, borta bland stjärnorna och öfverallt. Men det var bara några bönder från Stensland. De skulle också med foror till hufvudstaden och skulle göra sällskap med Lomarks son Olof och gubben Geting.

Det var för öfrigt Jon Sjölander i Stensland, som var främst ibland dem.

När de nu kommo upp på gården - det var sex foror - stod imman om hästarna, och rimfrosten glittrade. De tre bönderna voro också frostiga och hade benen i väldiga skinnstöflar, men af ansiktena syntes just ingenting mer än skäggen; det var inte heller så noga, ty de hade inga ansikten att tala om.

När Jon Sjölander såg, att isblommorna på köksrutorna glimmade, sade han:

Det rustas fögan i gåln! Tyss jag.

Tyss nog, jag med! svarade ett annat skägg.

Lomark, som hört pinglet på gården, kom nu, och han hälsade.

I tör ha kallt i Stensland! sade han.

Tör fäll vara så pass som på Åbord! svarade Jon Sjölander. Ha I lasset klart?

Tänk fögan det! sade Lomark. Men nu finns det fäll lite att få inom tänderna, om vi går in i köket.

Det var tacksamt! svarade Jon Sjölander och skrapade med foten som en häst.

Kvinnorna hade rågat ett bord i köket med mat. Där fanns skinka och korf och surströmming och renstek samt brännvin och mjölk och rykande ölost.

Jon Sjölander drog af sig hufvan och kramade gumman Lomarks hand.

Tack! sade han.

Tack! svarade hon, och sedan hälsade de andra bönderna på samma sätt.

Men Sjul hade krupit samman vid spisen och stirrade på brännvinskantinen, så att de köttiga ögonen sipprade och runno. När ändtligen brännvinet hälldes i, knäade han fram, en svartstripig dvärg bland dessa ljusa gestalter, och han grep glaset med sina garfvade klor och förde det darrande till munnen, lade hufvut bakåt som ett kistlock och kastade ner supen. Sedan han vindat med ögonen, slängde han åter upp hufvut och sträckte fram glaset. Ögonen runno, och mungiporna säcklade, och han såg ingenting annat än brännvinet.

Ditt sadrans åbäke! sade Lomark och hällde hans glas fullt.

Men hustrun vände sig från elden och sade till Jon Sjölander:

Den här gången får ni våran Olle med.

Har just hört tal om det, svarade Jon Sjölander. Han är så gammal som våran Engla, hon blef född till Mikelsmäss.

Han blef född till Barsmäss, sade gumman Lomark, så det skiljer på fem veckor bara. Tänk, om det rakt blef nånting af mellan barna!

Ho vet, hvad som kan hända! svarade Jon Sjölander på sitt betänksamma sätt. Längre väg ha folk färdats till bröllop än mellan Åbord och Stensland.

Som han sagt dessa ord, stego Olof och Geting in genom dörren; nu hade de spänt för hästarna.

Alla åto och drucko, så att svetten lackade på pannorna.

Nu vet du, att du tar hand om pojken! sade Lomark i den allmänna tystnaden helt plötsligt till gubben Geting.

Geting svarade midt inne i en tjock brödkaka:

Jag tänkte pojken var eran, jag!

Skulle väl det ändå! sade Lomark.

Då tror jag, han kan reda sig själf, både nu och framdeles! sade Geting på sitt trumpna sätt.

Den sjuttonårige Olof hade blifvit röd vid dessa ord, och svetten rann i pärlor nerför pannan och flöt in i ögonen, så att de började svida. Han måste gnugga ögonen, och när hans mor såg detta, sade hon:

Grinar du, Olle?

Hvad tyck ni, jag skulle grina för? svarade han, och nu glödde han som en spishäll.

Det blir på tiden att fara å gåle nu! inföll Lomark, och man reste sig från bordet.

Alla gingo återigen ut i månskenet, och rundt Åbord låg landskapet fullkomligt stilla, det var, som om fororna skulle lämna ett land, där månen, kölden och tystnaden alltid rådde, och fara till trakter, där solen fanns. Men hit kom visst solen aldrig.

Kära, sade gumman Lomark, då fororna satte i gång, kära, far int illa med er nu!

Och så pinglade de nio lassen ner mot älfven, i långsamt skridande fart.

Lomark tittade inte ens efter dem, han gick bort till ladugården och försvann, och långt innan klockornas pinglande förtonat, hade gumman börjat röja af bordet inne i köket.

Men Sjul traskade bredvid Olof, och Olof körde sista lasset i den långa raden. Lappen smickrade ynglingen.

Du, lill-Lomark, sade han, snart är stor-Lomark död, och då äger du om gården och korna och renarna och skogen och fjället och allt, allt! Rik-Lomark på Åbord blir du, det! Huga då, lill-Lomark, huga då, huga då, hvad rik du blir! Hvad stor du blir! Större och rikare än stor-Lomark och än Jon Sjölander och än...

Håll käften nu! sade Olof Lomark säfligt. Du får inget brännvin ändå!

Så klok var Olof Lomark vid sjutton års ålder.

Lappen han teg och traskade bredvid lasset i månskenet.

II

Dimmorna lindades en majmorgon ett par år fram i tiden från Öbacka stad som bomullsvadd från en flock röda rosor, och där låg staden daggig och stilla.

Som alla andra solklara mornar sväfvade måsar högt i luften och skreko af hunger, medan kattorna sutto nere i alla sjöbodar vid stranden och sömnigt plirade ut öfver vattnet; och detta förlänade den lilla fiskarstaden ett tycke af att vara försjunken i en evig sömn.

Klockan var endast fyra på morgonen, men allaredan hördes buller i en sjöbod, och snart stack en båt ut på vattnet, som, till och det med, tycktes öfverdraget af den silfvergrå daggen.

Mannen i båten var den gamle lektor Barchæus, och han rodde långsamt öfver det smala sundet bort till skeppsvarfvet, ty briggen, som stod där nytjärad och glödde med hela bredsidan mot morgonsolen, var hans, och till ett godt tecken satt en skata på toppen och skrattade gällt.

Lektorn hade ett särskildt litet ärende till briggen, och han hade valt den tidiga timmen för att få vara ostörd. Han drog upp båten, gick fram till briggens massiva roder, tog ett gammalt mynt och en hammare ur fickan, och så satte han in myntet i en fog och dunkade på med hammaren, kilade sen ett stycke trä utanför myntet, och nu var det klart. Det var hans första fartyg, han var en gammal man, och han hade nu fått lust att spika fast detta mynt i rodret - gud vet, hvarifrån lusten hade kommit. Gamla män ha ju sina idéer!

Och denna majdag skulle briggen sjösättas.

Det fanns ingenting, som tog det allmänna intresset i staden i högre grad än en sjösättning; alla människor skulle vara med, eldar skulle brinna på kullarna öfver staden, och skott skulle lossas, och innan natten kom, skulle gubbarna ragla från gård till gård.

När vid middagstiden lektor Barchæus samlats med sina gäster på briggens akterdäck, var därför också sundet fullt af roddbåtar, och i alla sjöbodar myllrade det af folk.

Bland gästerna ombord var en lång mager pojke, och det var den tystlåtne Olof Lomark från Åbord, han var inackorderad i lektorns hus och gick i trivialskolan.

Han uppfylldes af ett högmodigt välbehag, när han såg alla dessa människor och all denna rörelse kring fartyget, och han njöt af att vara ombord bland dem, som just nu voro föremål för hela stadens intresse och afund.

Det var också en syn för hans unga ögon. Det var sannerligen sjungande glädje i luften, allt klingade och spelade, allt sken och glimrade. Kyrkklockorna ringde gladt som en pingstmorgon, flaggor snärtade och smällde, själfva de gamla sjöbodarna tycktes prata och skratta.

Men rundt den lilla staden drogo de alltid lika allvarliga bergen, snabbt och hemlighetsfullt skiftande i färg från järngrått, töcknigt fjärran till rosa och gredelint, och då voro höjderna så nära, som såge han dem genom en kikares förstoringsglas.

Nu slogos kilarna undan, och briggen började glida nermot vattnet. Med ens upphäfdes rop och tjut från sjöbodarna och roddbåtarna, och farten ökade; med en lätt, sväfvande rörelse tog skrofvet vatten under sig, och så sköt det fram, medan svallvågorna ringlade vida omkring.

Hurra! Hurra! ekade stadsbornas rop långt bort mot bergen, och där låg briggen stilla på vattnet.

Hur helt annorlunda det kändes, med vatten under kölen, hur mjukt, hur lätt, hur fritt!

Det gick en ilning genom ynglingens kropp. Om han skulle bli sjöman! Han ville inte bli bonde, därför hade han kommit ner till Öbacka för att läsa, men nu kände han, att han inte heller ville läsa, och det hade han länge känt. Han ville ha något att göra, han ville uträtta något, visa inför människor, hvad han förmått göra. Och han trodde med en bergfast tro, att Gud satt honom i världen för att uträtta något alldeles särskildt - en mycket vacker tro, som inte är så sällsynt, vill det tyckas!

När briggen väl blifvit bogserad ut till ankringsplatsen, for lektor Barchæus i land med sina gäster och gaf en stor middag i sitt hem.

Under tiden gingo stadsborna - som bildade en enda stor utgrenad släkt - ur hus i hus, och efter hvart nytt besök blefvo de allt rödare i ansiktet.

Vinden mojnade, och aftonens kyla kom, och solen smälte bort i ett rödt skimmer, som fjärdar och sund speglade.

Fastän det var ljust, dansade dock en skuggning i luften, och alla föremål förlorade sin vanliga slutenhet.

Den lilla ensamma staden - som då egentligen inte var annat än en samling fiskarstugor kring en hvit stenkyrka - låg under solnedgången omgifven af denna darrande skymning, och människorna raglade omkring, somliga slogos, somliga stödde sig mot husväggarna och kräktes, somliga skreko allt hvad de kunde få ur halsen, och den genomskinliga aftonstjärnan, blek och klar som en glaskula, hängde ensam i rymden och lyste öfver människors dårskaper både i Öbacka och många andra städer.

Men allt, som var förnämt i staden, fanns samladt i lektor Barchæi hus. Det var ett litet hvitt envåningshus på en höjd, omgifvet af gamla fårade lönnar och björkar. På verandan sutto några gubbar kring en arracksbål, och de hade hela den rödglänsande fjärden framför sig, och där låg briggen och speglades i vattnet.

Gamla skeppsbyggmästar Nordhammare, som byggt briggen, sade:

Det kan byggas många fartyg nu, sen engelsmännen har upphäft införseltullen. Då lönar det sig att drifva skeppsfart.

Ja, sade lektor Barchæus, om bönderna förstode, hvad detta innebar, men när bönderna nu engång inte äro annat än bönder, så hoppas man förgäfves.

Olof Lomark, som satt afsides, hörde nyfiket på hvad som sades; ty i allt han hörde sökte han en ledtråd för sin längtan.

Kronan har ju gifvit dem rätt till skog, sade lektorn, på villkor att de drifva masugnsrörelse, men hvad i Herrans namn lönar det med masugnsrörelse i ett land, där ingen malm finns. Då måste ju malmen först fraktas hit, och sen... nej, det är en galen ställning.

Det går ju fartyg härifrån med trä, sade gubben blockmakar Renmansson, vi skeppar ju några tusen tolfter om året.

Lektorn pekade då ut mot fjärdens andra strand.

Se på dessa skogar! sade han. Det står ödeskog i milar efter milar, och till intet lefvande gagn. Där en skogseld går fram, där ids en bonde någon gång bryta mark och så säd, men här finns inte mer odlad bygd än lillfingernageln upptar på min hand. Och ändå, tillade han, ändå skulle bönderna kunna bli herrar i detta land, om de bara toge vara på sitt arf. Det hörs ju redan undran söderifrån, om man inte skulle börja köpa skog häruppe och afverka. Och det säger jag, att den som först inser, hvad som kan göras af skogen, han blir en vacker dag en rik och mäktig man.

Olof Lomark kände en brand öfver hela kroppen vid dessa ord, de visade honom på engång ett verksamhetsfält, och han betraktade de svarta stränderna kring fjärden, bara skog, skog, skog.

Han gick ut från verandan och ner i staden. Skeppsbyggmästarns son Petrus kom i spetsen för en skara pojkar och flickor, de skulle upp och tända eldarna och dansa, men Olof Lomark gömde sig inne på en gård, tills de gått förbi.

Sedan gick han ner i lektorns sjöbod, där det stod en soffa på skullen med fällar i.

Där lade han sig.

Den som först inser, hvad som kan göras af skogen, han blir en vacker dag en rik och mäktig man! ljöd det i hans hufvud.

Det var, som om en stark hand gripit fatt i honom och tvingat honom att se rakt mot framtiden; alltjämt bara framåt.

Alla ungdomar i staden dansade vid det här laget, eldarna brunno, och stjärnorna lyste blekt, men allt hvad Olof Lomark kunde göra, var att falla på knä i skullens skymning och be Gud om kraft att följa den väg, han nu fått sig anvisad.

III

Flera år därefter, en het sommardag gick Olof Lomark och kupade potatis hemma på Åbord, och skogarna stodo alltfortfarande på rot. Hvad han under de gångna åren lärt sig, var inte att glömma utan att minnas. Alltid minnas, att förr eller senare skulle Gud sända något, som satte honom i stånd att förverkliga den engång väckta framtidstanken. Och för hvart år hade han blifvit allt mer förvissad om, att den rätte afverkaren, det skulle Gud bli, hans förvaltare skulle heta Olof Lomark.

För tillfället tänkte han nu hvarken på den rätte afverkaren eller på sig själf eller på skogen; han tänkte bara på årdern, som var skamligt usel. Och ett tu tre, så gick det alldeles som Olof Lomark tänkte sig: där låg den i stycken.

Jaså, sade han, det måste ändå gå på tok till sist!

Han satte in hästen i stallet, och fadern, som slipade liar, sade:

Du får ge dig öfver till Jon Sjölander i Stensland och låna hanses årder!

Olof Lomark, som stod i medvetslösa funderingar, hvilket för öfrigt ofta hände honom, satte sig i gång och tog en stig öfver skogen.

Det var, som sagdt, en het dag, och det fläktade svalt i skogen; han kunde ibland se hafvet skymta mellan granarna, och rätt hvad det led, var han nere vid stranden, där stigen gick i skydd af buskar.

Som han gick där i den fuktiga skuggan, kom han att se ut genom snåren, och då tvärstannade han. Han blef kall öfver hela kroppen, så att han kände, hur kylig och blöt luften var, det var en rå källarluft, i hvilken ingen solstråle stuckit sin glödheta sträng. Men på andra sidan snåret stod solskenet som ett gult glas och på det glaset var hafvet en blå rand. Allt detta föreföll nu Olof Lomark så smått men samtidigt så besynnerligt klart och tydligt.

Men det var något helt annat, som tvingat honom att stanna och rysa.

I det låga vattnet stod nämligen Jon Sjölanders dotter Engla naken och hvit och orörligt stirrande ner i vattnet.

Det gick nu med honom som med hvar och en, hvilken fångas af en anblick. Den nakna kroppen tog plats i hans hufvud, han tänkte ingenting, han kände bara, hur han med hjärnan omslöt denna kropp, som man känner ett föremåls former i sin hand. Och i det att han stirrade på henne, försvann han själf och blef förvandlad till något, som erfor salighet af att omsluta den hvita kroppen.

Gud Fader! stönade han, vände och begaf sig springande in i den mörka skogen. Han satte sig på en granlåge, och han såg alltjämt Engla Sjölander framför sig, som man ser fläckar dansa omkring, då man råkat betrakta solen.

Men så reste han sig, genomträngd af ett kittlande välbehag, och gick långsamt upp till Jon Sjölander och framförde sitt ärende.

Jon Sjölander log.

Du lyse nog stark, sade han, men tänk du bära hem årdern!

Då slog det Olof Lomark, att han kommit till fots.

Vid den tanken var det, som om en länge närd eld slagit upp sin låga inom honom. Om han inte kommit till fots, skulle han ej ha tagit den vägen och alltså ej ha fått se Engla Sjölander, och denne yngling, som aldrig förr sett en naken kropp, fann ett tecken i hvad som händt.

Hade han inte länge väntat ett tecken af den rätte skogsafverkaren! Kunde i hans händelselösa lif någon märkvärdigare händelse tänkas?

Där var Gud med i spelet, och nu skulle alltså något komma att inträffa.

Utan att säga ett ord tog han årdern, slängde den öfver axeln och skyndade i väg - han glömde till och med att säga farväl.

Jon Sjölander kluckade i halsen:

Ja, Åbordsfolket, det är ju ett folk för sig, det!

Det var klart, den kvällen, och Olof Lomark stod på gården och såg, hur stjärnhimlen kom igen i älfvens vatten.

Lugnt och stillsamt tog en tanke plats i hans hufvud, medan han betraktade detta. Han hade aldrig förr kommit att tänka på, att Jon Sjölander brukade såga timmer i sin vattensåg i Stensland och sälja. Men nu hade den rätte skogsafverkaren med ens rört vid honom, så att han kunde begripa tecken!

Följande söndag gick Olof Lomark till Stensland och talade med Jon Sjölander.

Ja! sade denne och tog sig i örsnibben, som han plägade. Ja! Skeppa? Det har jag då aldrig gjort. Hocken skulle hålla fartyg då?

Det kan Sammel Edin i Öbacka göra! svarade Olof Lomark.

Sammel Edin i Öbacka! Ja, det tör nog ska vara en fähund, det, efter hvad folket säj!

Men hur det var, så befraktade Jon Sjölander och Olof Lomark i alla fall en af Sammel Edins briggar; och det var ju godt och väl.

Men nu hände det, att Hans-Erik Lomark naturligtvis fick veta detta.

Jaså, sade han, du skeppar timmer, du!

Det var väl min sak! sade Olof.

Vill Jon Sjölander i Stensland hugga bort skogen och nedgöra landet för oss bönder, sade Hans-Erik, så var det hans sak, och straffet tör han få känna i sinom tid. Men tänk du bli en sådan bof och eländig usling, då går du från detta hus och visar dig aldrig mer för mitt ansikte. Nu vet du det!

Därmed vände gubben ryggen åt honom och gick samma väg, som sonen gått förut, men Den Helige Ande hade ingenting att säga eller visa en gammal gubbe, och därför kom Hans-Erik till Stensland med alldeles samma hårda humör, som han nyss haft på Åbord.

Han träffade Jon på vedkasen.

God dag, sade han, är det här af veden, som du sälj i lag med pojken min?

Jon stirrade på honom.

Hva? sade han.

Jag vill bara säga dig det, fortfor då Hans-Erik, att vill du nedgöra landet för oss bönder, så kan det vara din sak, och straffet får du nog känna i sinom tid. Men vill du göra pojken min till en sådan bof och eländig usling, då skall du, fan i min anda, få med mig att göra. Så nu vet du det!

Jon Sjölander tittade på honom, och Hans-Erik Lomark tittade tillbaka.

Håll käften! sade Jon till slut och började åter hugga ved.

Nu vet du, hvad jag har sagt! sade Hans-Erik.

Dra du vägen fram till helvete! sade Jon.

Det tör väl närmast ska vara här, det! svarade Hans-Erik, hvarpå han vände sig och gick sin väg, lika lugnt och långsamt, som han kommit.

Nu har jag sagt åt Jon Sjölander så pass, att du tör slippa sticka näsan in genom dörrarna i Stensland! sade Hans-Erik vid hemkomsten.

Olof Lomark såg på fadern. När han betraktat honom en stund, log han, ty han upptäckte plötsligt, att Hans-Erik var en gråsprängd gubbe. Och han såg i andanom Jon Sjölander, också en gråsprängd gubbe. Och sist såg han Engla Sjölander, hon log med sina rödaktiga ögon, och mot hennes röda hår sken den nakna kroppen kritande hvit.

I säger det! sade han leende. Men om I nu vill höra, hvad jag säger, så säger jag det, att förrän snön ligger på marken, skall Engla Sjölander bo i denna gård med mig.

Gubben teg länge, innan han svarade.

Jag vill säga dig det, sade han till slut, att jäntan har rödt hår!

Jag har ögon, jag med! svarade Olof.

Faen ska strida, när kvinnfolk ligger bakom! sade gubben och klådde sig i hufvut. Men du har otaladt än med Jon.

Det blir min sak, det! svarade Olof lugnt, ty han kände alltjämt den rätte skogsafverkarens fasta hand på sin axel; och sådana människor äro ju omöjliga att öfvervinna.

Han gick följande söndag till Stensland.

Jaså, sade Jon Sjölander, först kom du och narra mig skeppa timmer, och sen friar du till dotra min. Hvad säj far din om det?

Jag tänk, att jag är myndig karl, då jag är tjuguåtta år fyllda! svarade Olof.

Har du talt med jäntan? frågade Jon.

Det får jag nog tid med! svarade Olof.

Gör det först då! sade Jon. Säg hon ja, får väl jag göra't också! Det är väl ingen annan råd, tänk jag!

Men Hans-Erik sade, när Olof kom hem:

Du vet bara det, att min fot kommer aldrig öfver Jon Sjölanders tröskel.

I kan säga nu på engång allt hvad I vill ha sagdt, så är det sagdt, och sen så blir det inget vidare tal om den saken! sade Olof Lomark.

Här är ingenting att säga mer än det, att för hvad du drar öfver ditt hufvud får du stå själf! sade då gubben.

Är det också sagdt, att I icke far till Stensland till bröllops? frågade Olof.

Det är sagdt! svarade gubben.

Då vet vi på hvart håll, hvad som är sagdt, och efter det få vi handla, sade Olof, och nu talades icke mer om detta.

Enligt den urgamla sed, som bjuder allmogens söner och döttrar att afhandla sina angelägenheter under nattens mörker, då de ligga bredvid hvarandra som syskon, gick nu Olof Lomark nästa lördagskväll till Engla Sjölanders kammarfönster och knackade. Hon gläntade på dörren.

Hocken är det? hviskade hon.

Det är Olof Lomark från Åbord! svarade han.

När han låg i sängen bredvid henne, darrade han, så att hon sade:

Frys du, karl?

Det är kallt ute, jag tror, vi få järnnättren tidigt i år! svarade han och hackade tänder.

Han reste sig sedan och sade:

Nej, jag står int ut med att ligga, jag får sitta här. Men svara mig nu på en sak: vill du gifta dig med mig?

Hon teg.

Vill du? sade han.

Menar du det? frågade hon. Eller säg du så för att bedra mig?

Vid denna fråga kände Olof Lomark något besynnerligt inom sig, som om han ville gråta och gömma hufvut vid hennes bröst, men han svarade med samma lugna stämma i mörkret:

Jag kan int bedra en karl, långt mindre dig då, som är kvinnfolk! Och jag vill säga dig det, att jag har allaredan talat med far din.

Hvad sa han då?

Han sa, att jag skulle tala med dig.

Då teg hon återigen, men slutligen hörde Olof Lomark hennes röst, svag och aflägsen.

Jag har tänkt på dig, sen jag var liten! sade hon.

Då föll samma svindel som i skogen öfver Olof Lomark, han slog båda händerna för ansiktet, och genom ögonen störtade tårarna i en ström.

Gud Fader! kved han och föll på knä vid sängen, grep om hennes ansikte med båda händer och slukade hennes mun, hon lade armarna kring hans nacke, och båda snyftade, kysstes och gräto; och först när morgonstjärnan stod i spetsen för himlens glittrande här, färdig att leda den bort öfver bergen, irrade en blek karl genom skogen, gråtande ännu, af lycka - och det var Guds skogsförvaltare på Åbord.

Så stod bröllopet en stormig höstdag med svallande sjöar, och i det svartaste regn kom brudparet åkande till Åbord.

Huset skilde sig ej från mörkret, man såg endast, hur en spiseleld flammade i ett fönster.

Du kan hjälpa mig att sätta in hästen, sade Olof Lomark, så få vi gå in i lag!

När de stego in i köket, låg Hans-Erik på rygg i fållbänken, medan gumman rostade kaffe i spisen, och gubben Geting satt i spishörnet och sög på sin korta pipa. Det var en besk rök i rummet.

God afton för oss båda! sade Olof Lomark.

God afton! mumlade de innevarande, utan att någon såg upp.

Olof och hans hustru satte sig vid elden.

I har inget kaffe? frågade han.

Alltid kan en koka en panna! svarade gumman, och efter en liten stund satte hon på kaffepannan.

Sjön tör bryta på Stenslandet, sade ändtligen Geting. En kan nära nog höra dånet ända hit.

Det gör så! svarade Olof frånvarande.

Då sade gubben borta i fållbänken:

Det är väl till att vara nöjd nu!

Jag kan tycka det! svarade Olof.

Det fattas bara lite plank och bräder att frakta, förstås! återtog gubben.

Så blef det tyst, men slutligen sade Olof:

Nu vill jag säga er det, att I få välja på två saker. Antingen skall jag öppna handelsbod i lill-stugan, eller så flyttar jag till Stensland, och I ser mig aldrig mer! I få säga nu, hvad I vill.

Var det för den delen du kom hit i kväll! frågade gubben.

Det var så, svarade Olof.

Gör hocket fan du vill, sade då gubben och spottade argt, nu kan det vara nog med strida, men är du ändtligen gift, så tör du fastna på backen, hvad än du tar dig till!

Då hugg jag upp västra väggen i morgon dag, sade Olof. Och minns, att innan ni lägger hop ögonen, skall jag ändock ha er välsignelse, och kanske fleras till!

Sålunda var striden mellan far och son afslutad; den makt, som sonen representerade, hade segrat öfver den, som fadern representerade, och i samma ögonblick inträdde Olof Lomark i sin mandom, men Hans-Erik Lomark vräkte sig uttröttad tillbaka i fållbänken och blef med ens en gubbe.

Engla satt stum och tittade in i elden utan att begripa, att hon varit medlet i okända makters hand - och hennes tårar runno stilla.

IV

Åren gingo, och Olof Lomark fraktade så mycket trävaror, att han till sist beslöt sig för att bygga fartyg själf.

Denna soliga söndagsmorgon skulle han inviga sitt första fartyg, och han hade bjudit till sig skeppsredaren Sammel Edin med fru från Öbacka.

De kommo med "Älfkungen", som var en tung hjulångare, den första på älfven, och den pustade ut rök och rörde upp vatten men kunde omöjligt ta sig in till kajen, och Sammel Edin sprang omkring på fördäcket och svor och viftade med käppen, och i styrhytten satt skepparen och grät, men tyvärr hade han inga ben, ty dem hade han engång förlorat söderut.

Slutligen paddlade sig "Älfkungen" in till bryggan ändå, och Sammel Edin med hustru steg i land.

Det var en gassande söndagsmorgon i början af juni, och hur det är, men en solig söndagsmorgon tycks alltid hetare än en solig hvardagsmorgon, kanske därför att man är klädd i svart.

Sammel Edin svettades och skrek till den benlöse skepparen:

Skär vingarna af båten sin, herre, han går, min själ, lika bra som herrn på det viset, och så blir herrn inte nödd att lura folk på mynt!

Det var inte roligt för skepparen att höra dessa ord, men hvad var att göra - Sammel Edin var i alla fall aktieägare i båten och stor befraktare.

Nu gick han några steg, men så vände han sig och skrek:

Häng segel på skorstenen och sätt sig på sin förbannade svans akterut och pusta, så får herrn bättre fart!

Därefter gick han ännu några steg, men så stannade han igen och ropade:

Eller sätt sig under däck och vefva på de där förbannade slipstenarna, så får herrn kanske skrofvet att röra på sig!

Men då sade fru Edin:

Om du ropar en gång till, söta Edin, så måste jag skämmas för människorna!

Hvilka människor! svarade Sammel Edin. Jag ser, förbanne mig, inga människor. Buskar och trän ser jag och plankupplag; satans karl, Lomark har blifvit på sista åren, titta på huset, anfäkta, med granhäck och flaggstång, bondhyfvel som han är, han begriper ett och annat, den där! Hvad var det du sa? Skämmas! Hvad menar du? Du är tokig, du! Du är inte klok, du! Skämmas för Sammel Edin i Öbacka? Inte är du klok, inte! Fruntimmer! Gå på andra sidan vägen, nå, är det nånting med det där huset? Hur många rum är det i mitt hus i stan? Nå, hva, fjorton rum! Skäms du då! Fruntimmer! Jag vill, förbanna mig, inte lefva med dig. Gå bort, jag vill inte se på dig. Eller har Lomark sju fartyg som jag? Där ligger hans första, som vi ska inviga! Hvad skäms du för då! Usch då, fy fan, att skämmas för en karl som jag! Gå bort, hu då, jag vill inte se på dig!

Men fru Edin svarade med det lugn, som noggrann kännedom om en människas karaktär medför:

Sköt dig, söta Edin, det är högfärdigt folk här i huset!

Tvi, bondhögfärden! Han var lagom högfärdig för tio år sen, då han lånade pengar af mig. Hvad skulle karln vara, om jag inte lånat honom pengar? Är han fin? Hva? Men den, som är fin, det är Sammel Edin i Öbacka. Han är fin, han, han är finfin, han är fin på alla områden, ja, han lyser som en sol. Han är så fin, att det rent af är en ära att vara i hans närhet!

Visa det då, söta Edin! sade frun.

Sammel Edin stannade, tittade på henne, och därefter stötte han käppen i backen och fortsatte.

Han är fin! mumlade han. Han är finfin, han är fin på alla områden...

Sålunda gjorde herrskapet Edin sin entré på Åbord.

När de kommit upp på gårdsplanen, stannade Edin och pustade.

Bondhyflar och kanaljer! Fanns det pengar, förrän vi började göra affärer? Hvem fanken har byggt huset? Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta fönster! Åtta fönster i rad, det är för mycket för en bonde! Huset är värdt tio tusen riksdaler. Ett, två, tre, fyra, fem, ett halft dussin uthus! Ett halft dussin, det ryms ett dussin kor i det där fähuset och ett par tre hästar! Karln är förmögen, besitta mig, bondhyfvel och högfärdig. Han skulle gå bakom plogen. Hyfveln!

Just nu kom Olof Lomark ut på bron, och han hade under årens lopp blifvit en bredaxlad, ståtlig man med ett magert ansikte, rasens krökta näsa och blåhvita ögon; och dragen voro stränga och orörliga.

Välkomna till mitt hus, mitt herrskap! sade han och stod rak i sin svarta långrock. Han bar en blommig väst och på hufvut ett sådant stycke skorstensrör, som var den tidens höga hatt.

Mjukaste tjänare! svarade Sammel Edin och skyldrade med käppen. Fanken besitta och regera, hvad bror har för en gård! Hur många kor i fähuset?

Tio! svarade Olof Lomark.

Och hästar på stall?

Fyra! svarade Olof Lomark.

Morjens, min bror! Släpp in oss nu, och låt oss få se på möblemanget.

Inne mottogos gästerna af fru Engla Lomark, i hvars rödaktiga ögon alltjämt glittrade hastigt försvinnande mångfärgade sken.

Fru Edin, som var klädd i siden, fröjdade sig så högt åt värdinnans enkla ylleklänning, att hon hjärtligt kramade den framräckta handen och sade:

Sötaste fru Lomark, hvad ni har många hästar och kor! Hvad ni har för ett vackert hus! Hvad ni måtte vara rika!

Då sade Olof Lomark med sin djupa röst:

Det är sagdt: rikedom och fattigdom gif mig icke, men låt mig min afskilda del af spis få! Bordet är dukadt, vi måste skynda med frukosten för att inte komma sent till högmässan.

Sammel Edin hade redan undersökt rummet. Tapeterna voro himmelsblå med ett rödaktigt rutmönster, och han vätte på tummen och gnuggade tapeten för att se, om färgen höll sig. Han satte sig i emmorna, undersökte glaset i fönsterrutorna, fingrade på lamporna för att af lukten sluta sig till hvilken sorts olja, som användes, gläntade på dörrarna till stora ekskåpet, hvarvid han mumlade: besitta! för sig själf; och så hörde han Olof Lomarks ord.

Bror tycks ha en gudelig tunga! sade han snabbt. Det kommer väl bror långt med, när bror köper skogar af bönderna.

Affär är affär, och Gud är Gud! svarade Olof Lomark bistert.

Bror skulle, fan i min anda, blifvit präst.

Det var också min mening en gång! sade Olof Lomark.

Det är beklagligt, att Edin skall svära så förskräckligt, sade fru Edin. Han svär till och med på söndagarna.

Tvy fan! spottade Sammel Edin. Men så gör han också affärer. Hur var det, min bror? Var det tal om högmässan? Går bror i kyrkan hvar söndag?

Naturligtvis! svarade Olof Lomark.

Är bror kommunalordförande då?

Det är jag, sade Olof Lomark.

Då är det rätt, bror! Då skall bror gå i kyrkan, så fort det börjar klämta i tornet. Håll religion i bönderna, det gör godt i kroppen. Det är fint, det är finfint! Sen gör vi affärer och tjänar pengar. Jaha! Bror är en finfin kompanjon! Fin som guld! Ärlig och rättskaffens! Gudlig och allvarlig! Klar som en regndroppe, och säker som ett berg! Men, tvy fan! Skall jag också gå i högmässan? Hvad skall jag göra där?

Bror kan aldrig fara illa af att höra Guds ord, sade Olof Lomark.

Ånej, det kan ju hända! Jag kan alltid fundera ut något sattyg, medan prästen gormar med sitt!

Gubben Hans-Erik Lomark och hans hustru kommo från lill-stugan, då Olof Lomark med hustru och son samt gäster steg ut på bron.

Hvad är det där för gammal gubbrackare? sade Sammel Edin.

Det är min far! svarade Olof Lomark.

Besitta, en sån karl bror är. Har bror far till och med?

Har icke bror också far? frågade Olof Lomark.

I hälsingland! sade Sammel Edin. Hvad skall man med far, då man är vuxen människa! Tvy fan, med respekt för bror och hela släkten, om jag händelsevis skulle ha sagt ett ord i alla hast!

Nu bar det alltså af till högmässan; efteråt skulle man äta middag ombord i fartyget, hos kapten Nordhammare.

Knappt var Sammel Edin på däcket, förrän han spottade och skrek:

En sup! För fan, en sup! En lång sup, en lång sup! Annars kvamnar jag!

Och när han stod där i solskenet med den gnistrande supen i hand och lyfte den högt och plirade mot den, sade han:

Förhärdade bondhyflar! Två timmar skall en bondpräst hålla alla helvetets lågor för ansiktet på en. Tror karln, att man är blind? Tror han, att man inte vet, hur det ser ut på det där stället? Har man inte uppfostran? Skål, nu super jag!

Därmed söp han, och när han satte från sig glaset, sade han:

Blir inte jag full i dag, efter en sån predikan, då är jag ingen hederlig karl!

Men Olof Lomark stod på halfdäcket, ståtlig och allvarlig, och han betraktade sin hvita gård, så fullkomligt förändrad, sedan han vidgat ut fönstren, brädslagit och målat huset, lagt asfaltspapp på taket, rest en flaggstång vid hörnet och planterat träd och buskar rundt det hela.

Jag må undra, om kungen skulle skämmas att ha en sådan gård! sade han.

En sådan kung hade ingen hut i kroppen, svarade kapten Nordhammare. Men det måste väl en kung ha.

Ett är säkert, sade Olof Lomark, inte finns det maken på åtskilliga mils håll! Man tör kunna se, att här byggs fartyg, där ligger slip och bädd, så det skiner om det, och tror du, Nordhammare, att en fattig bonde har stranden full af timmer och plank?

Det skulle väl vara ovanligt! Tänker jag! svarade kapten Nordhammare.

Det var inte för tidigt, att jag blef egen redare; Sammel Edin får tjäna på andra hädanefter, på mig kan han ha tjänat nog med alla saltlaster, han har fraktat åt mig.

Jag tänker det! sade kapten Nordhammare. Men så är han trind också och bred i truten!

Han har mun full om bönderna, men jag skulle just vilja si'n, om han inte hade bönderna. På Öbacka-borna ensamma tör han inte tjäna sin million, som det sägs, att han har. Men får mågen hans, Dellwik, ta hand om affärerna, så få vi väl se, hvart pengarna tar vägen. Vara skarpskytt och anföra danser, det är bra i världens ögon det, Nordhammare, men man tör föga gagna landet med dylikt. Men det är en sydlänning, och jag är rädd för allt, som kommer den vägen, man vet aldrig, hvarifrån det kommer.

Hvafan kommer ifrån? ropade Sammel Edin och återvände till halfdäcket, han hade varit förut.

Jo, jag säger, sade Olof Lomark, att nu börjar det komma folk söderifrån, och man vet aldrig, hvarifrån de komma.

Jojo! sade Sammel Edin. Och sicket folk! Jag har en måg för mina synders skull, jag! Ha'nt aset kommit söderifrån och har fasoner! Men jag skulle just vilja höra, hvad som skall sägas engång på min mull om den affären! Men si fruntimmer! Tvy fan! När fruntimmer ha fått en sak i tratten. Förresten är karln galant! Var det någon, som sa nånting, hva?

Han är ju finaste karln i stan! sade Olof Lomark. Är det någon nöd då?

Sammel Edin pekade på Lomarks lilla trettonåring, som lekte på kajuttaket med skeppskatten.

Få se om tio år, hvad det blir af den där! sade han. Bror är fallen efter en bonde, men den där har annat att brås på! Jojo, bror! Det kan komma mycket ur den, det tör allt vara andra tider, som kommer nu, och andra saker också! Lita på det, jag har näsa!

Nu kallade den lilla svarta fru Nordhammare sina gäster till bordet nere i kajutan.

Sammel Edin sade strax till kapten Nordhammare:

Du har en schangtil redare, du karl! Aldrig hade du fått så fint i mina skutor.

Visste nog det! svarade kapten Nordhammare skrattande.

Men det stack lite i Sammel Edin, så att han sade:

Jojo! Jojo! Det är annat att ha kungen på Åbord till redare än en vanlig borgare i Öbacka!

Och fru Edin inföll:

Jag tycker allt, Lomark, att han har rätt, då han säger, att Gud är god och barmhärtig!

Han är dessutom rättvis! svarade Olof Lomark.

Ja, bror har blifvit en karl på de sista tio åren. Det sitter här förstås! sade Sammel Edin och pekade på hufvut.

Hvad jag har gjort, har jag gjort, därför att jag redan i min ungdom kallades! sade Olof Lomark. Och därför skall det bli ett verk, som består genom tiderna, så visst som det är gifvet för en syndig människa att höra Den Högstes röst i sitt hjärta!

Sammel Edin klådde sig i nacken och sade:

Ja si, då vete allt fan, hur det går med mitt verk. Aldrig ett ord har jag hört, men så springer jag inte i kyrkan heller. För si, det gör Sammel Edin, fan i min anda, ej! Göra affärer med människor, det kan jag, men lura änglar och djäflar, det får bror vara utan konkurrent om!

Tror Lomark, att Gud har fört honom till framgången? frågade fru Edin.

Den Högste har velat ge ett exempel för de andra bönderna i mig! svarade Olof Lomark. Och därför har det gått mig väl i händer och skall allt framgent gå mig väl i händer.

Bror profeterar! sade Sammel Edin.

Jag vet, hvad jag vet, och jag har aldrig trängt gömma mina tankar för någon! svarade Olof Lomark allvarligt.

Ja! sade Sammel Edin. Det måtte vara religiöst här uppefter älfven. Men nu ger jag både religion och affärer jämnt fan, nu äter jag.

Sade och grep sig an med ett hönsben, så att det sprakade både i benet och i hans käkar.

Kapten Nordhammare begagnade sig af tillfället att hälsa gästerna välkomna ombord.

Jag är ingen dålig karl i dag, sade han, då jag har de två rikaste redarna i trakten ombord.

Vid dessa ord sken och harklade Sammel Edin och blinkade med sina små glada grisögon, men Olof Lomark bet ihop munnen och satt med knif och gaffel stödda mot bordet.

Det är ett högtidligt ögonblick för mig, jag, som har varit med på sjön, sen jag var femton år, och har sett alla världens länder; för när jag kom hem hit från min första långresa, så var det som att komma till pura ödemarken, bara vatten och skog, men inga frakter, inget lif. Men nu ligger timmer och flyter, och sågarna går både här och hvar, och både i Öbacka och på älfven går det fullt med fartyg för att inte tala om "Älfkungen", som du visst är delägare i, Edin.

Tvy tusan fan! fräste Sammel Edin. Tala inte om det där åbäket, karl! Tala om mig och Lomark, det var, förbanne, på sin plats, det var riktigt att sofva åt och må godt och smälta maten på. Nå, inte fan har du slutat ännu!

Nej, det har jag inte, sade kapten Nordhammare. Jag ville nämligen tillägga det, att äran för att det har blifvit en sådan förändring, den är just eran, Lomarks och Edins.

Du, Lomark, du har färdats och farit öfverallt i socknarna, och om bara flottningen vore bättre, så skulle du väl ha köpt hela landskapet. Det är i alla fall du, som har väckt bönderna på många håll.

Nå, hvafan har jag gjort då? ropade Sammel Edin, ifrigt.

Du! Jo, du har också fraktat ut trävaror, men du är handelsman från begynnelsen, Lomark han var först bonde, han...

Jag var, fan i mig, skräddare! ropade Sammel Edin och slog handen i bordet.

Söta Edin! sade fru Edin. Det tycker jag verkligen inte är så fint, att du behöfver skrika, så att det hörs ända upp på däck till besättningen.

Skål! sade Sammel Edin och satte vinglaset som en ring kring näsa och mun och vindade upp hvitögonen, medan han långsamt drack.

Hå! pustade han sen och synade glaset, på hvars väggar en brun simmig hinna hade kvarstannat. Förbannadt godt vin, Nordhammare, det smakar som lakris. Hvar har du fått det ifrån?

Det är äkta svart spanskt vin! sade kapten Nordhammare.

Fyll i då! sade Sammel Edin. Det dricker man inte hvar dag.

Nu harklade sig Olof Lomark och grep om glasfoten.

Mitt herrskap! började han. Jo, nu är det ju så, att vi ändtligen har byggt det första fartyget på Åbord, och i morgon seglar det med sin last. Det är ett mycket högtidligt ögonblick, som jag har tänkt på i många år, och jag har hela dagen känt mig högtidlig i mitt sinne. Den Högstes vilja har varit, att Åbord inte skulle vara bara en vanlig bondgård, utan att därifrån skulle utgå nya tider och att där skulle grundläggas nya verk. I många hundra år ha våra förfäder lefvat häruppe, men ingen har före mig kommit att tänka på att hugga skog och forsla ut trävaror. I så stor skala. Vi bönder äro ett ärligt folk, och vi ha tänkt, att gräset skulle mejas men icke skogen. Men hvad skulle jag ha varit utan Den Högstes upplysning och bistånd? I många år gick jag bakom plogen, men min själ var bedröfvad, utan att jag visste hvarför, och när jag först befraktade en brigg i lag med svärfar min, höll jag på att bli körd från hus och hem. Men nu tör jag våga anse, att upp genom landet är inget namn så mycket kändt som namnet Olof Lomark på Åbord, och jag vill mena det, att han, som färdas på älfven förbi Åbord, han måste nog fråga: hvad är det för herrskapsslott, som ligger där på stranden, och då vill jag tänka det, att han strax får höra ett kändt svar: jo, det är Olof Lomarks mangårdsbyggning på Åbord.

Vi ha besynnerliga och svåra tider nu, mitt herrskap, fiendens krigsfartyg ligger ute i hafvet, och för våra synder har Den Högste straffat oss med koleran. Det syns mig så tydligt, jag kan höra det, som om Han sade det till mig: Lomark, säger Han, vak upp och förkofra ditt hus och ditt folk! Jag varnar er med krig och pest och örlig, vak upp och ta hand om arfvet.

Men Han vet, att jag har arbetat mera i kommunen än någon kommunalordförande, och prosten har sagt i sockna: en sån karl som Lomark har inte funnits i sockna i mannaminne. Men det är Den Högstes verk, nästan alltsammans!

Men nu är det så, som enhvar kan förstå och inse, att om en riktig karl har funnit på något, så tvärt sprider sig ett rykte, och allaredan börjar det komma främmande människor och s. k. inkräktare upp åt våra trakter, som ingen ville spotta åt ens, förr i tiden. Och mot dem skall vi hålla hop, vi som är barnfödd här på trakten, vi kan reda oss själf, och vi träng int fö snålhundarna söderifrån.

Det var det jag ville säga, att vi skall hålla ihop, Sammel Edin, och jag önskar dig lycklig resa, Nordhammare, så att vi tjänar pengar och kan visa, att det är vi, som är herrar i det här landet, och Den Högste hålle sin hand öfver skeppet och alla våra företag. Skål!

Det var rejält taladt, Lomark! sade Sammel Edin. Du skall bli riksdagsman, det passar du till. Åt helvete med tjyfpacket söderifrån. Tjyfvar kan vi vara själf, om det behöfs, och hederliga karlar med!

Söta Edin! sade fru Edin.

Det finns ingen handelsman i världen, som inte är lite tjyf! ropade Sammel Edin. Och, förbanne mig, har inte bror blinkat då och då åt Vår Herre, så att han skulle titta bort ett tag. Det tror jag för resten, han inte tycker illa om, eller hvad tror bror själf?

Samtidigt som han sade detta, kittlade han den lilla svarta fru Nordhammare i trakten af knäna, och hon skrek till.

Låt bli det där! sade kapten Nordhammare mörkröd i ansiktet.

Tvy fan! spottade Sammel Edin. Jag skall säga dig det, Nordhammare, att en karl, som duger nånting till, kan, fan i min anda, inte hålla fingrarna från ett ungt och vackert fruntimmer.

Ja, men söta Edin! sade fru Edin.

Har du inte varit med själf, på din tid! utropade han. Nu är du för gammal! Tack för välfägnaden! Nu går jag på däck. Adjö!

Ja, se Edin! sade fru Edin rodnande. Han är visserligen småväxt, men han har ändå så mycket för sig.

Låt oss tacka Gud för maten! sade Olof Lomark, knäppte händerna och läste med sin allvarliga mun en lång bordsbön, hvarefter middagen var tillända.

Man tillbragte aftonen på däcket, och Sammel Edin blef mycket riktigt alltmera full. Men Olof Lomark var försjunken i sina grubblerier, och roligt kunde man knappast säga, att det var.

Jag skulle rakt vilja vakna en dag om hundra år! sade Olof Lomark långsamt till sin hustru. Tänk, när vi var barn, du och jag, då var mangårdsbyggningen grå, men nu skiner han så hvit, så kritande hvit, när solnergången ligger på. Hvad skall komma att hända i den byggningen, bara medan vi lefver, långt mer, innan han rifs och förstörs?

Det vet Gud, den allvetande! svarade hon, och solnergången låg öfver hennes bleka ansikte, rödaktiga ögon och lätt mörknande hår.

Aftonen var så stilla, svalorna kvittrade högt i luften, och borta på fjällen skimrade snöfläckar.

Men öfver hela trakten knoppades björkarna, och det var, som om ett grönt duggregn stått mot skog och berg.

V

Det kom en septemberdag, då älfven, bergen och byarna skimrade djupt under himlen som smidda af mångfärgadt silfver, och luften, ehuru tyst och orörlig, tycktes ljuda af alla fjärran jakt- och vallhorn, som under tidernas lopp ekat i dessa trakter.

Alla herremän rundt älfven tänkte den septembermorgonen på Åbord och på Olof Lomark, hvilkens ande numera sväfvade öfver ådalen.

Den gamle brukspatron Hökert i Nedansjö fäste sina ordnar på fracken och sade till sin lilla talföra hustru, på sitt stackota och buttra och öfvermodiga sätt:

Min ärade vän! Jag ber dig, h-hm, att du lägger på minnet att, h-hm, h-hm, att i dag på den stora, h-hm, festen hos grosshandlar Lomark på Åbord, komma icke allenast traktens, h-hm, hum, invånare att uppträda, utan det blir en, hm, hum, hum, ganska repre - hum - sentativ samling af alla de nyinflyttade affärsmän och utländska individer, hum, som flyttat upp till våra, hum, hum, bygder. Du har en tunga, min ärade vän, som, hum, med respekt sagdt, passar för landsbygden, men h-hum, nu kommer du att för första gången skåda vår aristokrati, hum, samlad in corpore.

Och i det att den lille vaxbleke, hvithårige mannen vände sig om, plutade han med munnen och tillfogade:

Min högsta, hum, hum, min högsta önskan är, att du i dag söker att hålla, att hålla mun!

Fru Térèse Hökert skrek, ty brukspatronen var ganska döf:

Hvad kan det röra dig, om jag pratar? Du hör ju ändå inte, hvad jag säger!

Hvarefter hon gick ut till sin guvernant, fröken Göhle, hvilken dansade med flickorna i solskenet på verandan.

Den likaledes åldrige disponenten Robert Lithner i Flo sade vid samma tid till sin hustru, en oerhördt lång kvinna med den minsta och rödaste näsan längs älfven:

Olof Lomark synes ämna grundlägga en dynasti här i ådalen, han betraktas ju redan som en kung.

Och fru Lithner svarade:

Det är bara synd, att han har måst exportera kronprinsen då, bland de öfriga trävarorna.

Hi-hi-hi-hi! skrattade gubben Lithner, så att hans långa dalhår bredde sig öfver ansiktet.

Det är väl ändå Guds straffdom för hans högfärd att ge honom en så dum son! sade hon.

Hi-hi-hi-hi! skrattade gubben Lithner.

Kronofogden Carpelán i Skullersta, en liten trind, röd, renrakad gubbe med rinnande ögon och sårnader i ansiktet, sade till sin förskrämda hustru, som satt vid frukostbordet:

Ät du, det passar dig att äta strömming och potatis. Men i dag skall du väl för engångs skull få se, hvad som verkligen menas med mat. Den där bonddryga kaxen kommer naturligtvis att spränga hvarje tarm inom tjugu mil!

Men tysken Franz Twieselmann i Utvik spatserade i bara nattskjortan ute på gårdsplanen samtalande med sin medhjälpare, den hvitskäggige gubben Smitthenner, och han sade, i det han som vanligt snyftade:

I dag lär hela ådalen ska samlas hos det där gamla bigotta murmeldjuret på Åbord. Se till, om herr Smitthenner kan upptäcka en bokhållare åt oss, vi måste ha en dugande karl, nu när vi börjat bygga sågen.

Detta sade han naturligtvis på tyska, eftersom han var tysk och herr Smitthenner likaså!

Sammel Edin i Öbacka sade också ett par ord till sin hustru, vid samma tid:

Det kan ge mig lus i magen, sade han och gäspade, att jag har blifvit så religiös på sista åren, annars skulle jag gärna vilja säga: Lomark är i alla fall en satans karl! Men nu kan jag ju inte säga det, jag får bara tänka det. Tvy fan, hvad gubben Sammel Edin i Öbacka har blifvit gammal, snart är det slut på det eländiga skrofvet.

Därefter skref han med darrande hand en annons för stadens tidning.

"Undertecknads marknadsbord å marknaden i Öbacka finnes att hyra till nu instundande marknad. Sam. Edin." Och när han länge betraktat annonsen, sade han: Ja, nu är det inte mycket kvar, sen man gått från marknadsbordet!

Och den lille gubben var som en skugga, men till Åbord måste han dock i dag.

Slutligen var det en herre, som hette Mathias Claussen, och han var förvaltare i Västanå åt en stor firma i sydligaste Sverige. Han var en halfpomrare, men född här i landet.

Vid sitt frukostbord, där han satt ensam i brukets gamla herrgård, sade han för sig själf:

Den gubben skall jag sätta på det hala, bara jag får tid på mig!

Och så gapskrattade han med sitt svarta röfvaransikte.

Kring Åbords hvita herrgård, som sedan några år var tillbyggd med ett par låga flyglar, stod hela parken apelsingul, och bladen sväfvade från lönnarna och täckte till hälften asterrabatterna, flöto i fontänens vatten, och daggiga som de voro smetade de sig fast vid den af tobaksblommor omgifna silfverkulan midt på gården.

Flaggan vajade på stången, och molnen gledo på himlen, och Olof Lomark gick från frukostbordet ner genom den svala parken; nu var han en gråsprängd man med ett hufvud, som ägde en lugn, något för själfmedveten värdighet.

Han stannade på trätrappan, som från parken ledde ner till brädgårdsbanan, och framför honom låg hela den vida fjärd, som älfven här bildade, och där några segelfartyg nu bogserades af små ångbåtar. Men rätt nedanför honom låg den nybyggda ångsågen med sitt röda maskinhus, den höga skorstenen, timmerbryggorna, bommarna och hela flottiljen af inringadt timmer, som allt bar hans märke.

Borta kring stränderna i alla vikar byggdes ångsågar, det var en ny tid, som kommit, och det var främmande människor, som bodde i de nya husen, hvilka skymtade fram här och hvar.

Olof Lomark borde kanske ha erfarit glädje denna dag, då alla kända och bemärkta män rundt älfven skulle samlas för att se, när sågen sattes i gång och första stocken skars upp i bräder och plank; men bonden satt djupast inne i honom, och han erfor i stället en känsla dels af osäkerhet och dels af afundsamhet. Han hade ju tänkt alltifrån sin ungdom, att han skulle i spetsen för bönderna och med Vår Herre i bakhand grundlägga industri, och landet skulle förbli deras egendom, som det varit deras förfäders. Men bönderna hade icke följt honom, de hade stannat vid det gamla, och ensam, sviken af de sina fann han sig nu midt ibland främlingar med ansikten, hvilkas uttryck han ej förmådde tyda, med synpunkter, som förlamade honom, med tillvägagångssätt, som kommo honom att ana landets och böndernas undergång.

Med en känsla af att ha hellre misslyckats än lyckats i sitt lifsverk betraktade han denna ångsåg, som han byggt; han kände, att han, troende sig ledd af Gud, framkallat en vändning i landskapets öde, hvars vidd det var omöjligt att öfverskåda, och han hade satt i gång krafter, som nu förde honom med i hvirfveln, i stället för att han ledde dem.

Han hade länge tvekat att bygga denna såg, men när han märkte, hur man planerade nya anläggningar öfverallt, och hur alla dessa voro i händerna på främlingar, då kände han sig skyldig den bondestam, han tillhörde, att, i mån af förmåga, bemäktiga sig primatet, bevaka de urgamla intressena och i sin person samla allt, som hade anor i denna bygd.

Och han förlitade på att Gud, hvars verktyg han varit, haft en afsikt med detta händelsernas förlopp; han ödmjukade sig därför och misströstade ej.

Men där han nu stod halft skymd af de gula grenarna, halft belyst af solen, en gammal svartklädd man med böjd näsa, isgrå ögon och bleka läppar, liknade han en uppenbarelse af tanke, dröm och vilja, ett andeväsen, stiget ut ur folksjälen, mer än en människa af kött och blod.

Och han kände inom sig, att från denna stund skulle hans lif knappast längre stiga, som det hittills gjort, ty han hade inte längre något att öfvervinna, möjligen skulle det en tid flyta rakt fram för att sedan falla och dö bort.

Det var sålunda med mera dystra än glada eller stolta känslor han långsamt steg nerför trappan och gick bort till såghuset.

Han stod så pass högt nu, den forne bondpojken, att han syntes kring landskapet; hans namn var guld på de utländska affärskontoren, man talade om honom, som man talar om en institution, och de ord, han sade, vägdes man och man emellan. Han kände bergen omkring sig, som vore de väggarna i hans rum, och människorna voro honom som tjänstfolk.

Emellertid kommo flaggprydda båtar, och han mottog sina gäster. Svarta rockar började skymta i den gula parken, prat började blandas i luften, ett skratt klang här, ett utrop flög där, och slutligen skred en skara människor ner till såghuset.

Alla samlades kring ramarna, stockarna lågo klara att matas in, arbetarna voro på sina platser - och så blåste ånghvisslan med sitt hesa rop.

Långsamt började ramarna häfvas och sänkas, sågspånet sprutade om stockändarna, ramarnas fart ökade, golfvet skakade som ett däck, och såghuset fylldes af ett öronbedöfvande larm.

Då hände något, som ingen märkte.

Olof Lomark lämnade sina gäster och gick in i sågställarens lilla kammare, och när han slutit dörren bakom sig och låst den, brast den starke mannen i gråt. Han knäböjde vid stolen och lade hufvut i sina händer och sjönk i en ordlös bön till den öfvermäktige oändlige Gud, som fört honom till detta verk.

Han kände sig som den kvällen för fyrtio år sedan, då han legat i bön på bodskullens stockgolf i Öbacka och i en andesyn sett framtiden för sig - nu stod han vid målet, och han var icke rikare ändå.

Men han var värd, icke ens den oändlige guden kunde få mer än några minuter af hans upptagna tid; han återvände till sina gäster och förde dem tillbaka upp till herrgården.

Den dagen smällde champagnekorkarna på Åbord, och den röda bourgognen strömmade, solen tindrade i det rhenska vinet, och kring bordet ljöd musiken af klingande glas; och när gästerna lämnade bordet, skeno de som glödande koppargudar!

Fru Edin sade till fru Hökert och fru Lithner:

Snart räknas vi inte längre! sade hon. Jag minns väl, när jag sist var här, det är nu fjorton eller femton år sen, då var det bara Edin och jag, som voro bjudna, Lomark invigde sitt första fartyg, och inte voro flyglarna tillbyggda då, inte var det så kungligt som nu, och inte en främling fanns efter älfven. Edin var stark och frisk då för tiden, och den gången blef han rysligt full, minns jag. Men nu! Herregud, hvad man blir gammal!

Ja tro, hvad det är för slags människor, alla dessa otäcka karlar! sade fru Hökert. Se på den där Twieselmann! När han skrattar, blir det ju bara tänder af hela ansiktet, och han är ju brun som en lapp. Men han ska ju vara rik!

Men den där Claussen far fram som en tyrann med bönderna, har jag hört! sade fru Lithner. Han lär ha lurat en bonde oppe i fjällen, så att bonden blef utfattig och har hängt sig. Hvad skall det bli för tider?

Men herr Twieselmann hviskade till Smitthenner:

Herr Smitthenner märker väl, att det är indianer och lappar, dessa människor. Det är bara att gå på! Sök ut den bästa och kvickaste karlen och sök engagera honom. Bjud ett par hundra kronor högre lön än han har!

Och det sade han naturligtvis på tyska.

Men till Olof Lomark sade han:

Jak kratulerer tem, herr krosshandler! Te har gjort schtor sak och plifver satans rikt människa! Satans rikt! Otmärkt, jak skolle hafva teres gode blicka på affärer, te tjenner myket från dette lant och kan myket utgöra. Plir te förpannet, om jak proponerer at sige tem farpror! Tet skolle blifa ett djäfligt ära für mik!

Och detta var naturligtvis på svenska.

Olof Lomark betraktade den leende tysken och svarade:

Vill ni lägga bort titlarna med mig?

Nein, mein lieber herr Låmark, icke legge bort titler, te är en nok für schtor, en satans schtor man, men jag är pare en unk man, jak våge pare fråge, att te konde kalle mik tu. Tu, Twieselmann! Det skolle smigre mik, och jak kaller tem farbror!

Olof Lomark såg med sina hårda, orörliga ögon på den lene utlänningen, han visste, att bakom denne unge man lågo förmögenheter, han anade en växande makt i främlingen, och han kände för första gången fruktan inför något, som han ej hade medel att försvara sig emot. I denne Twieselmann stod hela det rika utlandet framför honom, och han kände, att han och hans stam voro i främlingens ögon endast och allenast något att bruka och roffa åt sig. Själf hade han hela sitt lif igenom strängt och allvarligt och med hjälp af Guds ord tillvällat sig makt och egendom; men här hånlog man emot honom, och han var i främlingens våld, ty främlingen representerade en makt större än hans egen, och liksom fadern Hans-Erik engång fått vika för sonen Olof, fick nu han, Olof, vika för nästa makt i ordningen.

Alltså, Olof Lomark, i sitt hjärta hatande tysken, förnedrade sig till att le, och han svarade:

Jag går in på ert förslag, Twieselmann. Vi kommer ju att få affärer med hvarann, kan jag tänka!

Tak, farbror, jak är förpannet glad, och vi schkole göre famose affärer zusammen!

Men i ett hörn satt Mathias Claussen och log djäfvulskt.

Det är rätt, mina herrar! mumlade han mellan tänderna. Bekanta er ni, här sitter den, som skall strypa er bägge! Ha-ha!

Det fanns en ung bokhållare vid middagen, han hette Nordstrand, och på honom lade Smitthenner an.

De båda promenerade i skymningen i parken, och Smitthenner lockade och lockade.

Min päste herr Nordstrand! sade han. Te får tusen kråner och allting fritt.

Ska fan tjäna utlänningar! svarade Nordstrand.

Å! Utlänninger! Te skall snart få se, att här blifer icke annet än utlänninger om någre år, det är ganz visst, där venter millioner i Tyskland, som är fertige att kastes på denne industri..

Då såg herr Smitthenner, hur Twieselmann promenerade med fröken Göhle under de skumma träden, och han lade armen om hennes lif. Och då tog han Nordstrand med sig åt ett annat håll.

Men den gamle disponent Lithner fick huden full af Mathias Claussen.

Det finns bara ett sätt! sade Claussen. Utlänningarna komma nu som flugor. Inom tjugufem år ha de rakat skogen. Alltså: sammanslå alla era intressen, sök en karl, som kan leda, raka skogen själfva, då stå utlänningarna där! Pang!

Lithner blundade och nickade och nickade, och så skakade han på hufvut.

Nej, min gode herr Claussen! sade han. Vi ha också lagstiftning!

Lagar! hånskrattade Claussen. Lagar! Är det affärsmän, som tala om lagar! Ha-ha-ha!

Olof Lomark och Sammel Edin stodo för sig ute på balkongen mot älfven.

Bror är en satans karl i alla fall! sade Sammel Edin. Men glöm inte, att det var med mina pengar, bror började. Glöm inte det, när jag är död!

Jag minns det mycket väl! svarade Olof Lomark. Men säg, hvad tror bror om framtiden?

Tvy fan! spottade Sammel Edin på sitt gamla sätt. Ge framtiden fan, den angår inte oss!

Bror säger det! Bror säger det! sade Olof Lomark lågt och stirrade ut i stjärnhimlen och strök sig öfver pannan; och teg.

Innanför balkongen sutto några herrar vid ett bord med två ljus och spelade svängknack, och i röken hängde kronofogden Carpeláns ansikte rödt och svullet, och han såg ut som en falskspelare och stor brottsling. Men brukspatron Hökert var blek som ett lik.

Natten sänkte sig öfver Åbord och höljde allt i sitt stjärnprickiga mörker, och det stod eldfärgade immor ur fönster och dörrar, som om platsen ägt en glugg från de brinnande fosforsjöarna i det bortglömda helvetet.

VI

En gassig morgon i slåttertiden satt gamla fru Engla Lomark ute på gårdsverandan på Åbord och läste högt för gubben Olof Lomark ur en af de apokryfiska böckerna i familjens snusbruna bibel.

Drängarna körde hö, och pigorna hissade upp vatten ur brunnen, och gräshopporna sågade och spelade, så att det genljöd öfver hela trakten, medan korna gingo i skogen och ropade efter hvarann.

Det var bondgårdens soliga höghet och slåtterns doftande fest på denna sida af gården, den sidan, som likasom vände sig åt forntiden.

Men på andra sidan hängde markiserna som trötta ögonlock i ett blekt och slappnadt ansikte, balkongen sköt ut som en missnöjd underläpp, och det af åren illa medfarna taket syntes grått och skalligt. Den sidan var vänd mot framtiden, och framför den sidan, nere vid älfven, hväste och dunkade sågen, planklassen lastade af med nästan regelbundna mellanrum, och då lät det, som när man slår samman två brädlappar, rop nådde upp från sorteringsbommen, lastångarnas vinschar rasslade, och från den höga skorstenen seglade röken i ett tunt flor bort genom luften.

Det var så stilla nu för tiden på gamla Åbord, parken omslöt herrgården och afskilde den från verkets larm och lif; allting var så färdigt och fullbordadt, ingenting var längre strid och oro.

En dam gick nere i parken med ett barn på armen, hon var klädd i en hvit flanelldräkt och hade silfverspännen på skorna och ädelstensprydda ringar på händerna. Hon var lika blek som flanellen och hade korpsvart hår och svarta ögon och en stor näsa som en kakadora.

Det var fru Marie Lomark, född Cadiou, från Le Hâvre, Malte Lomarks hustru.

I ett rödt hus intill sågen var kontoret inhyst, där satt Malte Lomark i skjortärmarna vid sin pulpet, liten, mörk och flintskallig och med blå påsar kring sina blå ögon och en diamant på vänstra lillfingret.

Han luktade sprit, och ehuru han redan var en fyrtio års karl, hade han intet som helst inflytande, vare sig hemma eller borta.

Det var sålunda en gassig morgon, älfven låg blank, och när en timmerstock rörde sig i vattnet, glimmade den till som guld.

Stora lastångare gingo uppför älfven, och vattnet sprutade hvitt om propellerbladen; en dimma af brun rök simmade öfver stränderna, och långt borta öfver fjällryggarna stodo gulaktiga moln, stilla, och där härjade då en skogseld.

Men Olof Lomarks skeppsvarf, som han en gång varit så stolt öfver? Borta, begrafdt under brädgårdens banor och staplar! Ett melankoliskt minne från gamla tider, då allt varit så helt annorlunda, då lifvet varit friskt som ett glas källvatten i solskenet.

Gamla fru Engla, med de guldbågade glasögonen på näsan, läste ur bibeln, och gubben Lomark falkade ut öfver gården.

Vänta! sade han, och så ropade han med sin ljummande röst till drängarna vid logen: Låt bena röra sig under er, era förhärdade lathundar! Jag föder er inte, för att ni ska stå i solskenet och gäspa!

Och drängarna sade lågt till hvarann:

Djäfla gubbe! Snål är han, och som en fiskal hänger han öfver en för jämnan! Det ska fan tjäna dräng här i gården!

Läs vidare! sade Olof Lomark till sin hustru, och knäppte sina händer.

Han hade ingen hatt på hufvudet, det var ett bistert gubbhufvud, med tvärrynkor på den höga panna som band sammanhållande en dyrbar urna, och hvad som fanns i den urnan, det berättade ögonen. Det var en genomskinlig mörk materia, såsom hafvets vatten bör vara på de stora djupen, och där i detta kalla mörker lefde gnistor, som irrade, förenades, möttes, skildes; ett evigt vandrande i denna natt. Minnen, tankar, infall, lösryckta ord, planer -

Men gamla fru Engla var hvit, och ögonen hvilade i ansiktet som två stelnade röda droppar; det var ett dödt ansikte, och gamla fru Engla förstod ännu inte mer af allt, hvad hon sett i lifvet, än hon förstått första gången, hon som Olof Lomarks hustru trädde öfver tröskeln in i detta hus.

Medan hon nu satt och läste ur bibeln, körde en bonde upp på gården, han band hästen vid lagården och gick öfver planen fram till huset. Han såg upp till verandan och tog handen åt hatten.

God dag! sade han. Jag skulle jussom villa tala med Lomarken!

Stig opp du, Gradin! sade Olof Lomark, och därefter sade han till fru Engla. Gå in med bibeln, Lasse Gradin i Skäljom vill tala med mig!

Fru Engla betraktade gubben och sade:

Ska hvarenda bonde låna pengar af dig, Lomark?

Gå in med bibeln! svarade Olof Lomark.

Hon gick, och Gradin steg ut på verandan.

God dag! sade Olof Lomark.

God dag, tack! svarade Gradin.

Sätt dig! sade Olof Lomark. Hvad är det du vill nu? Vill du låna pengar? Inte har jag nå pengar!

Nej, sade Gradin långsamt, låna, det träng jag inte, men vill Lomarken ta mot ett par tusen åt mig, så är det tacksamt.

Ha'nt ni bank i Öbacka? frågade gubben.

Jo, för den delen, svarade Gradin, men jag är jussom inte nå viss om banker och tocke, det tör fäll ska vara mest för de här grosshandlara på alla platser rundt ådaln, tänk jag, med bankerna hänn! Utländarna och allt annat otyg som är. Och så vet jag ju det, att det är många bönder, som sätt in pengar hos Lomarken. Så, om han vill, så har jag på mig ett par tusen.

Jo, sade Olof Lomark, det tör väl rymmas ett par tusen till i kassaskåpet, tänk jag.

Ja, då så! sade Gradin, plockade fram en bunt sedlar, och sedan de räknats, gick Olof Lomark in med dem. Så var den saken klar!

Men det var nog inte bara för den delen jag kom, sade Gradin, när Lomark återvändt, jag ville fråga, om Lomarken vill köpa hemmanet mitt.

Ja! drog Olof Lomark, och därefter fortsatte han på bondmål, som han alltjämt använde till bönder. Men till herrar talade han på herremål! Jag vet inte, jag har så myttje hemman, så jag vet rakt int, hvad jag ska med dom till. Hvad ska du ha?

Jag har nog tänkt femtitusen riksdaler.

Men du har fäll mycket jord på ditt hemman, du?

Jo, det är nog en hundra tunnland, kan jag säga.

Tänk ni gå från all jorden, nu, här efter ådalen?

Ä'nt det bäst det, som dom bygg ångsåg öfverallt, en bonde kan ju inte lefva länger!

Ja, sade Olof Lomark, det har blifvit besynnerligt, men köpa mer, det kan jag nog inte ändå! Det är ju så myttje jord!

Jaha! sade Gradin. Men det var då en annan sak också, jag tänkte. Det är som så, det, att sen patron Hökert dödde nu, så ska fäll landstinget välja ny riksdagsman, och vi bönder ha språke man och man emellan, och vi ha jussom tänkt sätta upp Lomarken på hanses plats.

Gubben Lomark grymtade.

Nu är det ju klart, det, fortfor Gradin, att når industrin, dom säj, ha blifve på det hänn viset, så det är mest bara utländara och folk sörfrån landet som sitt i makten, så gett ju böndren faras för att ingen ska tänka på oss länger. Men Lomarken är ju i alla fall barnfödd här på Åbord, och far hanses var ju bonde, och de äldsten bland oss minns ju, når Lomarken körde plogen själf, och hur det är nu, så ha ju Lomarken alltin stått på böndrens sida, och det sägs, att Lomarken ska int just vara tå de bäste kamraterna med utländara hänn, så då tänk vi som så, att om Lomarken kom in i kammarn, så skulle vi jussom ha en fiskal på de där landsplågara, och Lomarken skulle hjälpa oss nå litte inför kunglig majestät och kronan och hanses ständer. Det är ju bara endast, som vi ha tala man och man emellan, men det var ju enkomt i dag till att få språka ett ord med Lomarken själf, och höra, hvad han tyck.

Det gick en stund.

Jaså! sade Olof Lomark till sist. Ni vill ha mig in i kammarn! Jag ska väl annars vara densamme, som dragit hit allt det här eländet. Eller hva säj du själf, Gradin?

Jo, svarade Gradin, det tör väl ska vara ett stycke af sanningen, fast det var ju nån del före Lomarken också.

Det mesta tör jag väl ändå ska ha gjort! invände Lomark.

Dess större skäl tör Lomarken ha att hjälpa bönnren nu då! sade Gradin.

Det kan du ha rätt i! svarade Lomark. Men ni skulle ha följt med mig för tjugu år sen, då hadde det sett ut på annat sätt här i ådalen.

Det kan nog tyckas, sade Gradin, men om jag får säga min mening, så var Lomarken nog så storaktig af sig, och det vet han, att det ha böndren aldrin fördragit. Men det finns nog många, som säg också, att, om en hade kunna sett, hvad som komma skulle, så nog skulle en ha följt Lomarken. Men som det är nu, så är det ju orättfärdigt på alla vis.

Det är ju ett rasande elände rakt! utbrast Lomark. Här lef man nu efter ådalen som i Babylon, det är bara fest och fåfänglighet, alltsammans, och den, som åk efter par i dag, sitt i fängelse i morgon, folk anse int pengar mer än hö och boss, och ungdomen sup och grassere värre än skam.

Och böndren få betala! sade Gradin.

Böndren ha tjänt pengar, men de ha också lagt sig på storaktighet och byggt gårdar, där de inte ha rum nog, och husen står mest tom och lyse af högfärd! svarade Lomark. Men det vet du, Gradin, att sätt I mig i kammarn, då ha I en karl, som ska tala eran sak, och här ska inga utomsocknes befalla öfver oss. Nu är dom här, men vi ska fäll si åt, om vi int ska få vara herrar ändå till sist i vårt eget hus.

Lomarken är inte ovillig då att ta plassen i kammarn efter patron Hökert? frågade Gradin.

Det är jag inte, svarade Lomark, och det kan du hälsa böndren!

Det var tacksamt, det! sade Gradin.

Sedan pratade gubbarna återstoden af dagen om hvad som borde göras, och Gradin åt middag vid Olof Lomarks bord och fick dricka vin, sedan fick han konjak till kaffet, sedan fick han toddy, och när månen svällde upp ur grantopparna, dinglade han hem i sin skrammelvagn efter landsvägen, och han sjöng och skrek, så att det ekade i natten, medan alla de rastlösa sågverken på älfvens stränder tittade efter honom med hundrade små listiga och glimtande ögon.

VII

Landshöfdingen stod i Åbords stora sal med champagneglaset i hand och talade för Olof Lomark, som blifvit utnämnd till riddare; och decemberstormen dånade i parkens trädkronor.

Han framlade i officiell ton de synpunkter, man borde anlägga på herr riddarens och grosshandlarens gagnrika och betydelsefulla lif, han rosade affärsmannen, vördade kommunalmannen och vidrörde riksdagsmannens lokalpatriotiska insats samt frambar slutligen hela provinsens djupt kända tacksamhet i sin skål!

Sedan skålen druckits, svarade Olof Lomark omedelbart, på följande sätt:

Herr landshöfding! Mina damer och herrar! I sanning har Gud, den allsmäktige, han, som är långt förmer än jordiska furstar och troner och allt, varit stor i nåd mot mig, hans allra ringaste tjänare.

Mitt lif stupar nu mot dödens rum, mitt hår är hvitt som snö, min rygg är böjd, och jag känner mer och mer årens tyngd på mina axlar.

Men när jag skådar tillbaka sjuttio år i tidens gång och skådar för mitt inre öga, hur åren ha förgått, då darrar jag inför allt, hvad Den Evige låtit mig skåda och upplefva, och allt, som jag blifvit ett ovärdigt medel i hans hand att utföra. Då ser jag långt, långt borta en gammal man, och jag kan säga, att den gamle mannen har i sextio år left i mitt hjärta. Ingen af eder, som nu lyssna till mitt ord, har kanske hört, någonsin i edert lif, nämnas hans namn, och ändock borde hans namn lefva, då mitt är såsom en vind, som flyr och är icke mer.

Då lefde det i Öbacka en lektor, som hette Barchæus, och en gång, då han sjösatt ett fartyg, det var en brigg, satt han efteråt samtalande med några andra gamla män. Den gången fällde han ett ord, som aldrig gått ur mitt minne, och det har varit detta ord, som varit det hälleberg, på hvilket jag byggt mitt lif och mitt arbete.

Se på dessa skogar, sade han och pekade ut öfver Öbacka-fjärden. Se på dessa skogar! Det står ödeskog i milar efter milar, och till intet gagn. Där skogen brunnit, där idas bönderna måhända bryta mark, men här finns inte mer odlad mark än min hand. Men ändock, sade han, ändock skulle bönderna kunna bli herrar i detta land, om de toge vara på sitt arf. Om de toge vara på sitt arf, sade han. Den, sade han, den som först inser, hvad som kan göras af skogen, han blir en rik och mäktig man.

Är det icke så, att alla människor bära en bild i sitt hjärta, efter hvilken de lefva?

Min bild och min hjälp, när nöd och ångest var stor, var lektor Barchæus, och honom tillkommer äran. Jag har endast mäktat lyda hans visa ord!

Hvem kan ens säga, om jag mäktat! Ingalunda hade jag tänkt mig, att ådalen skulle se så ut som den nu gör, när mitt verk skulle vara färdigt och jag redo att gå bort. Nej, nej, jag har endast varit ett medel i Den Högstes hand, jag har handlat i mörker, jag förstår icke mitt verk, jag kan bara se, att Han, som äran tillkommer, Han har fört allt till helt annat, än hvad jag kan fatta eller ens följa.

Jag är som en ensam kvarlämnad fur, där alla de andra ha fallit för yxan, det blåser kallt och besynnerligt omkring mig, allting är så nytt och obegripligt, ja, själfva Åbord är, som vore det inte längre Åbord, och allt jag vet, det är, att alla dagar ser jag skuggan af min gamle far.

Men det var icke, hvad jag skulle säga. Jag tackar er, herr landshöfding, för edra vackra ord, jag är icke talare nog, att jag skulle kunna belysa edra ord om min plats i provinsen, men jag vill en enda sak, jag vill, att denna provins alltid skall bli lycklig och rik och att dess egna barn må återfå makten öfver sitt land.

Hvad jag har dragit öfver landet, därför skall Den Högste döma mig, men mitt uppsåt har varit godt, och min väg har icke varit krokig.

Käre, drick med mig för detta land! För detta land, som jag lefvat i och där jag snart skall dö!

Alla gästerna drucko skålen under tystnad, medan tårarna sipprade i den gamle Olof Lomarks ögon.

Men hans ord hade kommit ur fjärran och forntid som en kall vind ur en aflägsen håla i bergen, och för ett ögonblick förjagade de den glömska af att hvar individ vid detta festliga bord var ett stridande intresse, fientligt mot hvart och ett af de öfriga omkring sig, den glömska, som förmått göra dessa individer glada, varma, strålögda, som förmått dem att skratta och skämta, att lofva ut sig till små lustiga upptåg, kort sagdt, att vara afsiktslösa, vara öppna, vara som barn; bilden af hvardagarnas upprifvande kamp och list sköt hastigt in för deras medvetande; alla mindes, hur de blifvit lurade eller hur de lurat, och hjärnorna stramade upp sig ett ögonblick, hjärtana sögo hop sig och krympte; och kring åldringen sköt ett oväder af minnen och tankar och baktankar som osynliga kornblixtar, i skenet af de höga silfverkandelabrarna. Och han ante det ej.

Men ovädret lade sig snart, samtalet kom åter i gång, och Olof Lomark hörde den nu så mäktige Franz Twieselmann säga med sin bräkande röst.

Det skall tage hundre år, innan det föds en affärsman her i ådalen, det skulle, ta mig tusind, aldrig har blifvet något, om icke vi utlänninger var komne!

Man såg Olof Lomark bli blek. Själf kände han svindel. Det var, som om han plötsligt fått en rämna i det mörker, där han dvaldes.

Det skall tage hundre år, innan det föds en affärsman her i ådalen!

Dessa ord läto honom hastigt begripa, hvad man menade om honom.

Och en vrede grep honom, han kunde icke finna ett uttryck för den.

Då sade landshöfdingen:

Nu kör vi damerna från bordet, Lomark, och sen stanna vi herrar kvar och tömmer ditt magnifika portvin!

Detta sade landshöfdingen med leende ansikte, och leendet föreföll Olof Lomark som det uppenbaraste, för alla mest tydliga hån mot honom.

Här satt en och ropade högt i hans egen sal, att hans lifsverk var ingenting värdt, och länets höfding uppmanade honom hånskrattande att göra bordet till ett plumpt dryckesbord, allt den dag, som skulle kröna hans sträfsamma lif.

Då brast bandet mellan honom och dessa inkräktare, han kände, att som han föddes bonde på detta Åbord, så skulle han just denna stund, då hans lifsverk afslöts, också återgå till bondestammen. Hade han lefvat herre, skulle han åtminstone dö bonde!

Som en blixt svedde detta till i hans hjärna, och förrän han betänkt sig, hade han med sin gamla hänsynslösa, granithårda stämma svarat landshöfdingen:

I mitt hus är det gammal sed, att gästerna resa sig från bordet, då värdinnan reser sig!

Därmed bet han samman munnen, så att alla sågo, att han inte mer ämnade bända isär dessa snöbleka läppar.

Landshöfdingen blef lika blek i ansiktet, vreden förtog honom orden, och kring bordet var det med ens alldeles dödstyst.

Då reste sig den gamla hvithåriga fru Engla, och stolarna skrapade från bordet.

Snöstormen dundrade mot fönster och i kakelugnar, och ständigt hördes ett beklämmande dån.

Stämningen hade försvunnit, man irrade i filen af ljusa rum, bildade grupper, slog sig ner kring spelborden, och cigarröken strimmade luften. Värdens ande höll icke längre samman de stridiga elementen, bandet kring det hela var upplöst, man kände snöstormens kyla slå in, och man tyckte sig af en slump ha sammanförts på en gästgifvargård, i väntan att stormen skulle bedarra, så att man kunde spänna för och lämna detta rysliga ställe, där hat och afund sväfvade öfver allt.

Landshöfdingen stod fundersam framför sitt eget fotografi, som hängde på en vägg, och medan han betraktade det, kom Olof Lomarks sonson, Filip, familjens hopp, gående genom rummet; han var en lång, smärt och svarthårig yngling med sydländskt allvarligt utseende, och han var nu sjutton år.

Landshöfdingen stannade honom, lade handen på hans hufvud och fixerade honom.

Ämnar du bli affärsman, min gosse? sade han.

Ja, herr landshöfding, svarade Filip.

Hvad har du för gåfvor då? Tror du lika fast på Gud som din farfar?

Jag respekterar honom, herr landshöfding! svarade Filip.

Landshöfdingen smålog och sade:

Jag hör, att du är en modernare människa än din farfar! Lycka till, min gosse!

Och därefter dref landshöfdingen olustig till sinnes bort mot viraborden.

Men Olof Lomark hade sökt hvila i sitt arbetsrum, och den gamle disponent Lithner höll honom sällskap.

Du har gjort höfdingen till din fiende! sade Lithner.

Jag hoppas det! svarade Olof Lomark.

Hur kan du hoppas det? frågade Lithner.

Därför att då får jag behålla mina sista år i ro och frid. Jag har under mitt lif icke förmått göra, hvad jag hoppades på, när jag var ung. Jag skulle ha stannat här på Åbord som bonde och varit som min far och farfar! Allt hvad jag gjort, det är, att jag dragit in skadliga människor i landet, så att landets egna barn måste flytta bort. I denna dag förbannar jag, hvad jag gjort! sade den gamle, slet sin orden från fracken och kastade den efter golfvet.

Den ryggbrutne Lithner plockade upp den bortslängda dekorationen.

Gör icke skandal, Lomark! bad han. Du är för gammal för det!

Nu är jag gammal nog att dö! svarade Olof Lomark och fäste åter sin orden på fracken.

Snöstormen lugnade till supén, och landshöfdingen, som ursprungligen ämnat öfvernatta på Åbord, tillkännagaf, att han af tjänsteärenden tvangs att resa samma kväll.

Redan klockan elfva låg Åbord mörkt under de svarta decemberskyarna, och i grosshandlar Twieselmanns släde åkte landshöfdingen bort genom skogen.

Lomark är en förbannad bonde och hypokrit! bröt han ut. Det har han alltid varit, och sen han nu fick sin struntvase i knapphålet, tycks han ha mistat förståndet totalt!

Jo tack! svarade Twieselmann och smackade med läpparna. Den gubbe är en förpannet lushund, han skall pare stoppes i jorden och icke tales om mer.

Och sedan tego de och körde på i mörkret.

VIII

En vinterdag hissades Åbords flagga på half stång, och i sin tunga ekkista hvilade den åttiofemårige Olof Lomark med händerna knäppte om psalmboken.

Hans hustru var död, hans son var död, och de, som nu skulle följa den sen flera år ensamme mannen till grafven, voro hans trenne sonsöner Filip, Erik och Torsten, af hvilka den förste öfvertagit farfaderns affärer och den andre var officer, medan den tredje studerade i Uppsala.

Tidningarna hade skildrat den dödes insats i provinsens lif, och kransar hade kommit från alla verk vid älfven.

Men när flaggan hissades, låg den gamla gården öde, inga begrafningsgäster trängdes i rummen, ty tågen hade kört fast med dem i de oerhörda drifvorna; sonsönerna sutto ensamma vid sin sena frukost, och till kaffet rökte de en cigarrett; de funno det hela besvärligt.

Den yngste, som lekte med en liten darrande tax, log och sade:

Vi måste väl dricka ett glas champagne till middan i alla fall, fastän inga gäster äro här. Gubben hade ju ett helt lager Pol Roger?

Och så gäspade han.

Jo, svarade Filip. Jag tror, att det finns ännu.

Hvilket väder! mumlade Erik. Skall det aldrig sluta storma? Hur skall man komma fram till kyrkan!

Ty det var ju en dånande snöstorm ute.

Gäspande skildes bröderna och gingo till sina rum, hvar och en tänkande på sitt eget men ingen tänkande på den döde, och framemot begrafningstiden kommo ett par slädar uppkörande på gården.

Man bar ner kistan och placerade den på likvagnen, och så gaf man sig långsamt i väg genom stormen.

Hela trakten tycktes vara blott drifvor, som hvirflade kring i luften, och efter några minuter hade begrafningståget uppslukats af snön och försvunnit.

Åbords gamla gård stod tom, och snön dref ända upp till andra våningens fönster, och medan vintermörkret föll på, slet stormen sönder den smällande flaggan, och trasorna fastnade öfverallt i parkens trädkronor, och innan mörkret omhöljt allt, fanns endast en smal remsa kvar, och den fladdrade hemskt och öfvergifvet, utan ro, tills den slutligen skymdes och drunknade i stormen, snön och mörkret och blef borta med allt det andra.


Project Runeberg, Sun Dec 16 20:28:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrar/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free