Brudgummen är i brudens hem, men bröllopet -- det är långt borta! Längre bort synes det nu än någonsin, ty Yngve synes nära att dö. Dock, ho vet! Stor är kärlekens, stor även stundom konstens läkedomskraft.
Läkaren är efterskickad och emellertid är Hertha allena hos Yngve. Hon kysser hans mun, hans ögon, hans kind, hon kysser hans kalla hand. Vem kan nu neka henne det? Nu kan hon ge sig lov därtill, ty han skall ju dö. Änglarna i himmelen kunde ej kyssa med så ren, så offrande kärlek. Så kysste hon aldrig den livsvarma ynglingen som nu dessa kalla livlösa läppar.
Men Herthas kyss har väckt Yngve ur hans dödsslummer. Han vilar på henne sina ögon. Han suger nytt liv ur hennes blickar. Han reser sig upp. Snart vilar hans huvud mot hennes skuldra och han framviskar ord av kärlek, av glädje att se henne åter. Men Hertha lägger sitt finger på hans läppar; han får nu ej tala. Snart kommer läkaren, få se vad han kan göra.
Doktor Hederman kommer; han ger patienten en stillande dryck, som räckes denne av Herthas hand. Fullkomligt lugn förordnas. Hertha allena får vara nära Yngve. Han kan ej umbära henne; han följer henne med sina blickar, han synes föda sig av hennes åsyn. Efter några timmar i hennes hem har hans puls höjt sig, han blickar klart omkring sig, han kan sitta uppe, han kunde tala, om man tillät honom det. Men Hertha tillåter det icke. Läkaren varnar, men ger också hopp; Yngve skall möjligen komma sig -- leva! O! huru sakta rör sig ej Hertha omkring honom, och styrker och hugsvalar honom tyst genom sin närvaro, sin själs fullhet och styrka. Yngves moder är icke så bra för honom nu, ty hennes egen kroppsliga svaghet besegrar hennes själskraft och hon kan ej se honom utan tårar. Men Hertha har ännu ej denna dag fällt en tår; det är ej nu tid att gråta.
Doktorn har förordnat ett varmt fotbad åt Yngve för att draga blodet från bröstet. I aftonens skymning är det berett för honom och blandat med välgörande, välluktande kryddor. I skymningens stund sitter Yngve njutande dess vällust. Han frågar icke nu, vilka äro de mjuka händer som bada hans fötter. Han sluter sina ögon och drömmer sig tillbaka till den tid han var ett barn i sin moders hem och hennes händer vårdade honom. De ville göra det även nu, dessa händer, men de ha nu blivit för svaga, och det är icke modern, utan den, som nu anser sig hans maka, som tvår hans fötter och kallar livsvärmen ned i de stelnade lemmarna. Yngve har slutit sina ögon, vilande mot kuddar i den bekväma länstolen; Hertha tror att han slumrar, och när hon i hans vackra men tärda ansikte betraktar längtans och lidandets härjningar, falla hennes tårar för första gången denna dag. De väta Yngves fötter, som hon håller i sitt sköte, och hon löser då sitt rika, sköna hår och torkar dem därmed. Yngve hade ofta förebrått Hertha, att hon ej kunde älska som han älskade, att hon ej förstod vad kärlek är, och hon hade ibland tyckt att han hade rätt; men nu kände hon, att han hade orätt.
Om natten satt Hertha vakande vid Yngves säng. Han slumrade
oroligt och vaknade ofta liksom uppskrämd av svåra drömmar; men vid
anblicken av den trogna väninnan log han och blev lugn. Under nattens
stillhet beredde sig Hertha till morgondagens kamp med sin fader.
